Om folk

Aspekten på det hela var att Rita hade fel. Det stod som målat i allas ansikten när hon kom
in i fikarummet den här dagen. Blickarna skar genom genom luften, kastades som laserstrålar
i flackande mönster så fort hon gjorde entré.
Och tystnaden. Man kunde hörde skedar slå i kaffekoppskanter, Rogers respirator i hörnet av
rummet, och Lagerqvists iPod som dunkade ut E-type ur ett par läckande hörlurar.
Det snurrade i Ritas skalle. Hennes kroppshållning var krum, den som annars alltid varit så rak.
Ett fläckfritt leverne, en ren historia, och nu detta, som krackelerade bilden av Anita Simhammar, spräckte all föreställning om hennes vishet och oskuld.
Anita hade begått ett misstag. Ett misstag så stort att hennes kollegor föraktade henne, och
nu hängde hela hennes karriär på en skör tråd.
"Här var det livat", kom det ur henne.
Och här skulle jag vilja påstå att ordet 'bläng' fick en fast form och kom emot henne som en
snöstorm en vargavinter.
Anita gick och satte sig på en tom stol, bredvid Lagerqvist och den dunkande popen.
Ingen sa något. Ingen alls.. och så plötsligt började det väsa ur Roger:
"Hur...k-kunde.. du..?"
Att höra det från Roger var bara för mycket. Anita brast i gråt.
Roger fortsatte:
"Du..vet att vi.. förvarar tepåsar.. i den VÄNSTRA.. burken.. och kaffepulver i den.. HÖGRA!"
Nu nästan röt Roger.
"Så har .. vi gjort här i.. tjugi år!".
Ansträngningen gjorde Roger andfådd, och Martin Fisksommar tillkallade läkare.
Anita hade nu sjunkit ned i sin stol så långt att bara huvusvålen syntes.
Då kom en auktoritär man in i rummet: Chef Linsmyrel.
"Anita! Du har fått sparken. Så kan det gå om man inte har huvudet på skaft".
Till en början blev Anita ledsen, men efter ett par minuters återhämtning kände hon en styrka
hon inte känt på många, många år, ja, faktiskt inte sen sin ungdom:
"Men det var väl själva fan! Herr Riglund missbehandlade en patient förra veckan så hon DOG,
och han fick bara en obetald arbetsvecka som straff. Medan JAG hällde snabbkaffe på tepåsarna, en förvirrad morgon som bestod av vallningar och andra klimakteriekrämpor ni män inte
ens kan föreställa er, och så får jag KICKEN! Vad säger det om sjukvården idag?"
Chef Linsmyrel rättade till slipsen och skrattade lite som att han skrattade åt ett barn
som inte förstod mycket av hur världen fungerade.
"Du vet kanske själv att messa med sånt som varit så i alla tider är värre än annat."
Hej