Tror ni att Grekland vann simhoppartävlingen i år?
Det tror jag inte. Jag tror inte det.
Det var nog Kalahari. Eller Strängnäs. Men vem kan svara exakt?
Vulva Torrhus vet.
Allt.
Det här vet hon:
Skafferiet är ett hak för unga lesbianer.
Måns vågar inte be för han är undernärd.
Slem är något i såna som heter Jonas, uteslutande.
Hundralappar brukar gå upp på natten och äta upp hennes mackor.
På station finns tre sorters kakhus. Vego.
Märkbara springsätt i kofångarns blickfång - är en bok som inte är skriven.
Räkmackor innehåller smuts och amfetamin.
Vultejus är bara nåt man slår an.
fredag 26 juni 2009
tisdag 23 juni 2009
Bara en vanlig dag
Jag gick upp imorse. Gjorde en kopp te, som alla andra mornar. Sedan satte jag mig vid
datorn och kollade min hotmail. Ingenting nytt, utom spam. Spam spam spam, och jag satte
på en hittig låt av Madonna för att vakna på riktigt.
Sen snörde jag skorna. De var blå skor, med gula snören. Jag hatälskade dem, kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde dem mina. Att dom kändes som mina. Mer än att jag
betalat för dem, förstås. De kanske symboliserade mig själv, att jag hatälskar mig själv. Men
jag tror jag älskar mig mer än jag hatar mig.
Jag kom sedan på att jag inte gjort min morgongympa. Den är ju så viktig för mig.
Började dansa och böja knän, bara femton minuter, så har man sin dagliga motion. Efteråt
tog jag en dusch och tvättade håret länge.
Läste lite DN, orkade inte stressa iväg nu när jag ändå var försenad.
Vad skiljde den här morgonen från alla andra mornar?
Jo, ett ganska stort ägg med ben och armar och truckerkeps stod hela tiden i ett hörn av min lägenhet, och iakktog allt jag gjorde. Stod blick stilla, och följde mig med ögonen.
Läs nu novellen igen, och se hur den får en lite speciell smak.
Hej så länge.
datorn och kollade min hotmail. Ingenting nytt, utom spam. Spam spam spam, och jag satte
på en hittig låt av Madonna för att vakna på riktigt.
Sen snörde jag skorna. De var blå skor, med gula snören. Jag hatälskade dem, kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde dem mina. Att dom kändes som mina. Mer än att jag
betalat för dem, förstås. De kanske symboliserade mig själv, att jag hatälskar mig själv. Men
jag tror jag älskar mig mer än jag hatar mig.
Jag kom sedan på att jag inte gjort min morgongympa. Den är ju så viktig för mig.
Började dansa och böja knän, bara femton minuter, så har man sin dagliga motion. Efteråt
tog jag en dusch och tvättade håret länge.
Läste lite DN, orkade inte stressa iväg nu när jag ändå var försenad.
Vad skiljde den här morgonen från alla andra mornar?
Jo, ett ganska stort ägg med ben och armar och truckerkeps stod hela tiden i ett hörn av min lägenhet, och iakktog allt jag gjorde. Stod blick stilla, och följde mig med ögonen.
Läs nu novellen igen, och se hur den får en lite speciell smak.
Hej så länge.
Tant Yngves oliver
Tant Yngve beställde alltid grekisk sallad när hon var på restaurang.
Uteslutande pillade hon således ur kärnorna ur oliverna, och lade in småspik istället.
Sedan klagade hon för servitören att det var olivolja över salladen, som hon inte tålde, sade hon.
Då visste hon, hon bara visste det, att kockarna lade tillbaks oliverna i burken för att använda
till nästa kund, nästa sallad.
På så vis fann tant Yngve ett vis att vara lycklig.
Uteslutande pillade hon således ur kärnorna ur oliverna, och lade in småspik istället.
Sedan klagade hon för servitören att det var olivolja över salladen, som hon inte tålde, sade hon.
Då visste hon, hon bara visste det, att kockarna lade tillbaks oliverna i burken för att använda
till nästa kund, nästa sallad.
På så vis fann tant Yngve ett vis att vara lycklig.
måndag 22 juni 2009
Vindur och Hannes Liljor - en era
Att heta Vindur och vara manager är inte alltid en dans på rosor, utan allt som oftast
snarare en samba på glatt gräs.
Det var 90-tal när Vindur var ung och nyfiken, och upptäckte popgruppen Hannes Liljor.
Då var de som god chokladbollssmet anpassad för hans öron, och han njöt vid varje ton
Rodrigez drog på harpan, varje sträng Van Måns slog an, och framför allt, magin som härstammade ur Hannes strupe. Lyrisk och uppslukad av båd sin ungdom och Hannes Liljors
kompositioner, gjorde han slag i saken och tog bandet under sina vingar.
Här följer urdrag ur Vindurs dagbok 1991-1994
3 december 1991
Åh. En sådan magi i luften, när mina sulor berör skaren med en sån våldsamhet att
den brister 360 grader runt. Bredvid mig går Hannes Liljor, och vi, tillsammans, ska
ta över världen. Svårt att skriva när jag promenerar, återkommer.
I replokalen i Sigtuna fria
Det dundrar ur förstärkarna. Hannes skrev en ny låt igår, den heter Kapslas av tjädrar och
är så svängig att jag inte kan sitta still, ens när jag skriver. Därav den lite skakiga handstilen.
Noa drar såna härliga syntriff , de känns helt nya och fräscha. Jag vill dansa. Ska dansa.
9 juni 1992
Nu, härliga sommar, hägrar ett gäng spelningar. Den första är på Lisas Friggebod, ett asmysigt trädgårdscafé i Västra frölunda. Jag tror det är nu det händer.
15 juni 1992
Vi fick kontrakt. Skivkontrakt. Nu jäääävlar!!!
Rodrigez egna anteckning: DU SKA FATTA, din jävel att nu helvetes jävlar SMÄLLER DET
så att kaklet kommer smälla -poff poff poff- i kanterna när Kapslas av tjädrar MANNEN spelas i Mix Megapol och alla andra radiosar världen över!!! Fatta!
Och så stegrade deras förhoppningar, och så infriades de mer och mer.
En dag satt Vindur och läste morgontidningen, då han flög upp med ett vrål.
- Nu, nu grabbar, nu jävlar! "Fest och batonger" har hamnat på svensktoppen! Plats nummer 7,
den är för fan bubblare för topp 5. Nu jävlar!
De fick gig på större och större arenor, och när deras karriär var på sin kulmen ringde
Ullevi och frågade om de ville vara förband till Uno Svenningson.
Grabbarna började ränna efter scenkläder, och de hittade en liten botique i Gränna som sålde kläder av mat. Det fanns falukorvsshorts, köttbullspullover, och risottokeps.
De shoppade loss som ingen nånsin gjort förut.
Och så var det spelningsdags.
Urdrag ur Rodrigez dagbok:
Shit shit shit, Uno hälsade på oss, och ba, tjena grappar, nu tar vi dom, eller hur?
ELLER HUR, Uno, shit youre the man, tyvärr kommer vi rocka hårdare än du så alla fansen ba, nej inte Uno. Mera Hannes Liljor, ba öö.. vänta, måste gå bajsa.
Det var de sista orden Rodrigez skrev. Någonsin.
Ullevi var fullsatt. Kläderna var inte direkt bekväma, men nu ska ni få höra hur snygga de var:
Vindur, hade dagen till ära, overall av fullkornsspaggeti med pestoknappar.
Van Måns hade valt att klä sig helt i fisk, så alla de sorter, satt som ett ålskinn kring hans
atletiska kropp.
Rodrigez ville visa vilken mexikansk hjälte han var, och det tyckte han han gjorde bäst iförd
en klänning för män av jalapeños.
Noa bar enbart en sparris över könet.
Och så Hannes. Ungsbakad falukorvsväst, med skor av Trocadero och byxor i saffransdeg.
Så rätt, så de inte kunde förutspå att något som helst skulle kunne gå fel.
Och så drog de av Påven har katarr, för ett jublande Ullevi. Solen gassade, och allt var så RÄTT.
Andra låten, Gaffel utan mink, gick också som på räls.
När de kommit till tredje låten kändes den lite fattig, som att något instrument fattades.
Men ingen märkte att någonting var väldigt fel...
det var när de körde superhitten Fest och batonger, som Hannes märkte att han sjöng acapella.
Han tittade bakåt och möttes av sitt livs värsta syn. Publiken skrek, och så gjorde även Hannes,
när han såg det fasansfulla:
Uno satt böjd över Noa, och knaprade i sig den ensamma sparrisen över Noas kön, så brutalt
att en bit av penis följde med. Resten av bandet var redan döda. Uno hade så urskiljningslöst
tuggat i sig både kläder och bandmedlemmar, och nu var Hannes efterätten.
Hannes sprang för sitt liv, av scenen, och in i armarna på en svårt chockad Vindur.
Tillsammans snodde de en gammal folka. Båda var stumma. De kunde inte prata. Alls.
De parkerade intill en gammal granek, och sov i vad som kändes som år.
När de väl vaknade började de tuffa tillbaka till hemtrakterna. Överallt såg de löpsedlar:
Unos kannibalflopp
Uno Hannibalsson
You name it.
De skiljdes åt i solnedgången, och sågs sedan aldrig mer.
Dessa minnen låg djupt förträngda i en låda längst in i Vindurs hjärna, där jag händelsevis
råkade leta efter min cykellampa idag.
Så fick ni veta det också.
snarare en samba på glatt gräs.
Det var 90-tal när Vindur var ung och nyfiken, och upptäckte popgruppen Hannes Liljor.
Då var de som god chokladbollssmet anpassad för hans öron, och han njöt vid varje ton
Rodrigez drog på harpan, varje sträng Van Måns slog an, och framför allt, magin som härstammade ur Hannes strupe. Lyrisk och uppslukad av båd sin ungdom och Hannes Liljors
kompositioner, gjorde han slag i saken och tog bandet under sina vingar.
Här följer urdrag ur Vindurs dagbok 1991-1994
3 december 1991
Åh. En sådan magi i luften, när mina sulor berör skaren med en sån våldsamhet att
den brister 360 grader runt. Bredvid mig går Hannes Liljor, och vi, tillsammans, ska
ta över världen. Svårt att skriva när jag promenerar, återkommer.
I replokalen i Sigtuna fria
Det dundrar ur förstärkarna. Hannes skrev en ny låt igår, den heter Kapslas av tjädrar och
är så svängig att jag inte kan sitta still, ens när jag skriver. Därav den lite skakiga handstilen.
Noa drar såna härliga syntriff , de känns helt nya och fräscha. Jag vill dansa. Ska dansa.
9 juni 1992
Nu, härliga sommar, hägrar ett gäng spelningar. Den första är på Lisas Friggebod, ett asmysigt trädgårdscafé i Västra frölunda. Jag tror det är nu det händer.
15 juni 1992
Vi fick kontrakt. Skivkontrakt. Nu jäääävlar!!!
Rodrigez egna anteckning: DU SKA FATTA, din jävel att nu helvetes jävlar SMÄLLER DET
så att kaklet kommer smälla -poff poff poff- i kanterna när Kapslas av tjädrar MANNEN spelas i Mix Megapol och alla andra radiosar världen över!!! Fatta!
Och så stegrade deras förhoppningar, och så infriades de mer och mer.
En dag satt Vindur och läste morgontidningen, då han flög upp med ett vrål.
- Nu, nu grabbar, nu jävlar! "Fest och batonger" har hamnat på svensktoppen! Plats nummer 7,
den är för fan bubblare för topp 5. Nu jävlar!
De fick gig på större och större arenor, och när deras karriär var på sin kulmen ringde
Ullevi och frågade om de ville vara förband till Uno Svenningson.
Grabbarna började ränna efter scenkläder, och de hittade en liten botique i Gränna som sålde kläder av mat. Det fanns falukorvsshorts, köttbullspullover, och risottokeps.
De shoppade loss som ingen nånsin gjort förut.
Och så var det spelningsdags.
Urdrag ur Rodrigez dagbok:
Shit shit shit, Uno hälsade på oss, och ba, tjena grappar, nu tar vi dom, eller hur?
ELLER HUR, Uno, shit youre the man, tyvärr kommer vi rocka hårdare än du så alla fansen ba, nej inte Uno. Mera Hannes Liljor, ba öö.. vänta, måste gå bajsa.
Det var de sista orden Rodrigez skrev. Någonsin.
Ullevi var fullsatt. Kläderna var inte direkt bekväma, men nu ska ni få höra hur snygga de var:
Vindur, hade dagen till ära, overall av fullkornsspaggeti med pestoknappar.
Van Måns hade valt att klä sig helt i fisk, så alla de sorter, satt som ett ålskinn kring hans
atletiska kropp.
Rodrigez ville visa vilken mexikansk hjälte han var, och det tyckte han han gjorde bäst iförd
en klänning för män av jalapeños.
Noa bar enbart en sparris över könet.
Och så Hannes. Ungsbakad falukorvsväst, med skor av Trocadero och byxor i saffransdeg.
Så rätt, så de inte kunde förutspå att något som helst skulle kunne gå fel.
Och så drog de av Påven har katarr, för ett jublande Ullevi. Solen gassade, och allt var så RÄTT.
Andra låten, Gaffel utan mink, gick också som på räls.
När de kommit till tredje låten kändes den lite fattig, som att något instrument fattades.
Men ingen märkte att någonting var väldigt fel...
det var när de körde superhitten Fest och batonger, som Hannes märkte att han sjöng acapella.
Han tittade bakåt och möttes av sitt livs värsta syn. Publiken skrek, och så gjorde även Hannes,
när han såg det fasansfulla:
Uno satt böjd över Noa, och knaprade i sig den ensamma sparrisen över Noas kön, så brutalt
att en bit av penis följde med. Resten av bandet var redan döda. Uno hade så urskiljningslöst
tuggat i sig både kläder och bandmedlemmar, och nu var Hannes efterätten.
Hannes sprang för sitt liv, av scenen, och in i armarna på en svårt chockad Vindur.
Tillsammans snodde de en gammal folka. Båda var stumma. De kunde inte prata. Alls.
De parkerade intill en gammal granek, och sov i vad som kändes som år.
När de väl vaknade började de tuffa tillbaka till hemtrakterna. Överallt såg de löpsedlar:
Unos kannibalflopp
Uno Hannibalsson
You name it.
De skiljdes åt i solnedgången, och sågs sedan aldrig mer.
Dessa minnen låg djupt förträngda i en låda längst in i Vindurs hjärna, där jag händelsevis
råkade leta efter min cykellampa idag.
Så fick ni veta det också.
lördag 13 juni 2009
MVG i mammut
Jacobia Rizlepunk var en vedervärd tonåring.
Hon bodde med sin mamma i ett kyffe i byn Kofläck, en bit utanför Simrishamn, där inte
mycket hände. Om dagarna gick hon i skolan, gymnasiet för Mammutintresserade.
Det sorgliga med den skolan var, och det visste eleverna, att de förmodligen aldrig
skulle få se en levande mammut i hela sitt liv, för ty statistiken visade att 98 % av
Kofläcks invånare aldrig lämnade byn. De fick vanligtvis barn redan i 19-årsåldern,
och tog ämbete på någon av byns butiker.
Jacobia hade dock andra planer.
"Har alla läst på om elfenbenshorn till idag?", frågade lärare Ajnhorn. Klassen suckade.
"Och pälslära tills imorn... glöm inte det!". Men klassen var redan på väg ut genom dörrarna.
Ensam kvar satt Jacobia.
"Professor Ajnhorn? Jag har en fråga" .
Han kom fram till henne.
"Vad är det enklaste sättet att få umgås med mammuttar?".
Läraren kliade sig i huvudet, och satte sig på huk.
"Jacobia.. jag har tänkt mycket på dina goda betyg i mammutkunskap, och jag tror
faktiskt du är en av de få i den här stan som kommer att få träffa en mammut på riktigt."
Jacobia lyste upp och såg att professorn precis fått en idé.
"Jacobia. Vill du fly med mig? Fly med mig till Ylangilaja, där finns det mammuts i mängder.".
Jacobia, som varit förälskad i sin lärare i veckor, sken upp.
"Redan idag?".
"Redan idag".
Hand i hand gick de mot hans bil. De satte sig i den och Ajnhorn körde så fort Volvon höll.
Efter timmar i bilen kom de fram.
Och se, här nedan, hur fint det var.
Hon bodde med sin mamma i ett kyffe i byn Kofläck, en bit utanför Simrishamn, där inte
mycket hände. Om dagarna gick hon i skolan, gymnasiet för Mammutintresserade.
Det sorgliga med den skolan var, och det visste eleverna, att de förmodligen aldrig
skulle få se en levande mammut i hela sitt liv, för ty statistiken visade att 98 % av
Kofläcks invånare aldrig lämnade byn. De fick vanligtvis barn redan i 19-årsåldern,
och tog ämbete på någon av byns butiker.
Jacobia hade dock andra planer.
"Har alla läst på om elfenbenshorn till idag?", frågade lärare Ajnhorn. Klassen suckade.
"Och pälslära tills imorn... glöm inte det!". Men klassen var redan på väg ut genom dörrarna.
Ensam kvar satt Jacobia.
"Professor Ajnhorn? Jag har en fråga" .
Han kom fram till henne.
"Vad är det enklaste sättet att få umgås med mammuttar?".
Läraren kliade sig i huvudet, och satte sig på huk.
"Jacobia.. jag har tänkt mycket på dina goda betyg i mammutkunskap, och jag tror
faktiskt du är en av de få i den här stan som kommer att få träffa en mammut på riktigt."
Jacobia lyste upp och såg att professorn precis fått en idé.
"Jacobia. Vill du fly med mig? Fly med mig till Ylangilaja, där finns det mammuts i mängder.".
Jacobia, som varit förälskad i sin lärare i veckor, sken upp.
"Redan idag?".
"Redan idag".
Hand i hand gick de mot hans bil. De satte sig i den och Ajnhorn körde så fort Volvon höll.
Efter timmar i bilen kom de fram.
Och se, här nedan, hur fint det var.
Pudding på mitt fat, ris på min oblat
En kock och en spindel, ett bär och en tant
En likmask, och påven, kände likadant
de satt på ett strå och var ense som få
Om att Fredrik Reinfeldt var enbart en fjant
Vid slutet av stråt satt en tjäder förstås
förtärde där han från Vänner, typ Ross
han vippade till och var snart gjord till spill,
en hög utav inälvor format som en kloss
Precis bredvid klossen satt honkan Wolt
diggandes stora idolen Bolt
hans min var ett flin fyllt av glädje och vin
levde så gott fast han hade det snålt
En likmask, och påven, kände likadant
de satt på ett strå och var ense som få
Om att Fredrik Reinfeldt var enbart en fjant
Vid slutet av stråt satt en tjäder förstås
förtärde där han från Vänner, typ Ross
han vippade till och var snart gjord till spill,
en hög utav inälvor format som en kloss
Precis bredvid klossen satt honkan Wolt
diggandes stora idolen Bolt
hans min var ett flin fyllt av glädje och vin
levde så gott fast han hade det snålt
fredag 12 juni 2009
En novell om ingen mindre än mig själv
Jaha. Jag tyckte det var dags att ni ska få lära känna mig.
Skaparen av allt detta, hon som sammanflätar bokstäverna till dessa mer eller mindre
skruvade historier, berättelser om folk som är som folk är mest, och om de som är lite i
utkanten av det normala.
Skaparen av allt detta, hon som sammanflätar bokstäverna till dessa mer eller mindre
skruvade historier, berättelser om folk som är som folk är mest, och om de som är lite i
utkanten av det normala.
Eller lära känna och lära känna. Det kan ni ju inte göra såhär på en höft i en novell. Lika lite som ni lär känna mina karaktärer, men får en skymt av hur de är.
Och nu ska ni alltså få en skymt av mig. Men jag tänker inte försöka framställa mig på något
speciellt vis, så som man kan tänka att andra bara skriver om tex när de partajade hela tiden,
och håller i skym undan att de faktiskt också trivdes rätt bra med en kopp gröt framför Lilla
sportspegeln. Jag kör bara, spyr ur mig det som kommer.
Alla påståenden här nedan är sanna:
-Jag lade en larv i micron när jag var sex år gammal. Den dog.
-Enda gången jag verkligen försökt få ett one night stand stannade jag med killen i nästan 3 år.
-Har en form av tourettes; att skoja med min mamma att jag horar för pengar.
-Drömmer ofta sjukt. Inatt drömde jag att jag jobbade på festival och att en kille skulle köpa
ett tillbehör till sin LP-spelare så han kunde spela dem, typ en polyfaton. Den såg ut som så att
det var en plastpåse fylld med 10-kronor, kanske 20 st. Jag sålde den för 22 700:-. Killen tyckte
det var lite dyrt, men han ville ju så gärna lyssna på sina LPs.
-Försökte göra en tv av frigolit en gång.
-Jag har sjungit alla ord i en Emmaus-reklam, för mig själv på tunnelbanan.
-Har fobi för offentlig bananätning.
Nu kommer vi till delen där jag ska rannsaka mig själv, och inte skriva som ovan, anekdoter
och saker jag sagt många gånger och därför minns dom. Jag ska försöka komma på tidigare
okänd för omgivningen fakta om mig själv.
Detta skall bli spännande. Då kör vi!
-Jag blir ofta lite rastlös när jag badar. Eller, det har blivit bättre på sistone, men förut
gjorde jag misstaget att sätta mig i badet medan det fylldes upp, och då är man ju redan varm
och russinlik när karet är fullt, och vill gå och göra någonting annat.
Lärdom: Tappa alltid upp badet innan du kliver i. Så självklart, egentligen.
-När jag har en speciell handväska, som jag brukar ha snett över axeln och ryggen ni vet,
så händer det, då jag står och lutar mig mot väggen på tunnelbanan att den gnids emot väggen
så det låter precis som pruttar. Ofta har jag iPod och känner bara vibrationerna av detta, och
då det då inte blir pinsamt, brukar jag stå kvar, och låta pruttarna eka i de andras öron.
-Jag har en kompis som heter Åsa. Hennes emailadress är tomteskon@hotmail.com.
Tycker det är så sött. Maila gärna Åsa om ni känner för det, hon gillar dans och naturvetenskap
om ni känner att inspirationen tryter.
-Har en dröm som egentligen inte är en dröm, sådant är abstrakt. Att bo på nån bakgata
i Frankrike, men så fort jag tänker på det känner jag lite ångest och att jag nog inte skulle trivas.
Lägger nog den drömmen i det runda arkivet, känns ju inte helt hundra att ha en dröm man inte
är tänd på.
-Jag sitter ibland i djupa grubblerier om barnnamn. Som att jag skulle föda typ imorgon, ba:
"VAD ska den lille rackaren heta? Åååh. Ugh. Njåväl.
-Igår matade jag ett barn med godis, med gaffel. Barnet var 4,5 år gammal och fullt kapabel
att äta godiset själv, men vi hade som en tyst övenskommelse att det var jag som skulle mata henne. Hon pekade således på vilken godis hon ville ha, jag fick fullt sjå att spetsa den på
plastgaffeln, och sedan föra den till hennes mun.
-Ibland ljuger jag om mitt namn.
-Kan få för mig att folk tycker jag håller med dem om mycket, och liksom ändrar mig då de
säger nåt annat än det jag sagt. Sanningen att säga är jag bara så jädra förstående, eller har flera
åsikter om samma sak, och jag tror många människor är ganska dubbla till mycket.
Det är bara så jobbigt när det känns som att folk försöker tillrättavisa en att inte ändra sig,
som att, men stå fast och tyck din sak! fast saken man tycker egentligen är flera, och det är det
som är ens åsikt. Förstå?
-Sa precis till en kund att Obamas bok saknades i hyllan och därför inte fanns, men hon gick och
extrakollade och hittade den ändå. Pinsamt! Men kul.
-Har fisist i påvens microvågsugn och sen förberett hans lunch i densamme.
(Dä va lögn)
-Insåg precis att jag tycker jag varit så seriös ett tag, och kände mig därför halvt tvungen
att skoja lite, så jag inte tappar dig, käre läsare. Ska omedelbart sluta med det, kan ju inte
bend over like that. Ska ju skriva det jag vill!
-Är ibland skiträdd för att ringa telefonsamtal.
-Har farit runt på festival med en kille och letat efter en rosa hatt på min kompis, och hela
tiden känt att jag tänkt på vad jag ska säga. Människor har de mest konstiga krav på sig själva.
-Tror att gröna växter i hemmet är bra, men har inte lyckats än att införa detta i mitt eget.
Så. Jag hoppas läsningen var trevlig, det var sannerligen skrivningen i alla fall.
Hej så länge.
tisdag 9 juni 2009
Om folk
Aspekten på det hela var att Rita hade fel. Det stod som målat i allas ansikten när hon kom
in i fikarummet den här dagen. Blickarna skar genom genom luften, kastades som laserstrålar
i flackande mönster så fort hon gjorde entré.
Och tystnaden. Man kunde hörde skedar slå i kaffekoppskanter, Rogers respirator i hörnet av
rummet, och Lagerqvists iPod som dunkade ut E-type ur ett par läckande hörlurar.
Det snurrade i Ritas skalle. Hennes kroppshållning var krum, den som annars alltid varit så rak.
Ett fläckfritt leverne, en ren historia, och nu detta, som krackelerade bilden av Anita Simhammar, spräckte all föreställning om hennes vishet och oskuld.
Anita hade begått ett misstag. Ett misstag så stort att hennes kollegor föraktade henne, och
nu hängde hela hennes karriär på en skör tråd.
"Här var det livat", kom det ur henne.
Och här skulle jag vilja påstå att ordet 'bläng' fick en fast form och kom emot henne som en
snöstorm en vargavinter.
Anita gick och satte sig på en tom stol, bredvid Lagerqvist och den dunkande popen.
Ingen sa något. Ingen alls.. och så plötsligt började det väsa ur Roger:
"Hur...k-kunde.. du..?"
Att höra det från Roger var bara för mycket. Anita brast i gråt.
Roger fortsatte:
"Du..vet att vi.. förvarar tepåsar.. i den VÄNSTRA.. burken.. och kaffepulver i den.. HÖGRA!"
Nu nästan röt Roger.
"Så har .. vi gjort här i.. tjugi år!".
Ansträngningen gjorde Roger andfådd, och Martin Fisksommar tillkallade läkare.
Anita hade nu sjunkit ned i sin stol så långt att bara huvusvålen syntes.
Då kom en auktoritär man in i rummet: Chef Linsmyrel.
"Anita! Du har fått sparken. Så kan det gå om man inte har huvudet på skaft".
Till en början blev Anita ledsen, men efter ett par minuters återhämtning kände hon en styrka
hon inte känt på många, många år, ja, faktiskt inte sen sin ungdom:
"Men det var väl själva fan! Herr Riglund missbehandlade en patient förra veckan så hon DOG,
och han fick bara en obetald arbetsvecka som straff. Medan JAG hällde snabbkaffe på tepåsarna, en förvirrad morgon som bestod av vallningar och andra klimakteriekrämpor ni män inte
ens kan föreställa er, och så får jag KICKEN! Vad säger det om sjukvården idag?"
Chef Linsmyrel rättade till slipsen och skrattade lite som att han skrattade åt ett barn
som inte förstod mycket av hur världen fungerade.
"Du vet kanske själv att messa med sånt som varit så i alla tider är värre än annat."
Hej
in i fikarummet den här dagen. Blickarna skar genom genom luften, kastades som laserstrålar
i flackande mönster så fort hon gjorde entré.
Och tystnaden. Man kunde hörde skedar slå i kaffekoppskanter, Rogers respirator i hörnet av
rummet, och Lagerqvists iPod som dunkade ut E-type ur ett par läckande hörlurar.
Det snurrade i Ritas skalle. Hennes kroppshållning var krum, den som annars alltid varit så rak.
Ett fläckfritt leverne, en ren historia, och nu detta, som krackelerade bilden av Anita Simhammar, spräckte all föreställning om hennes vishet och oskuld.
Anita hade begått ett misstag. Ett misstag så stort att hennes kollegor föraktade henne, och
nu hängde hela hennes karriär på en skör tråd.
"Här var det livat", kom det ur henne.
Och här skulle jag vilja påstå att ordet 'bläng' fick en fast form och kom emot henne som en
snöstorm en vargavinter.
Anita gick och satte sig på en tom stol, bredvid Lagerqvist och den dunkande popen.
Ingen sa något. Ingen alls.. och så plötsligt började det väsa ur Roger:
"Hur...k-kunde.. du..?"
Att höra det från Roger var bara för mycket. Anita brast i gråt.
Roger fortsatte:
"Du..vet att vi.. förvarar tepåsar.. i den VÄNSTRA.. burken.. och kaffepulver i den.. HÖGRA!"
Nu nästan röt Roger.
"Så har .. vi gjort här i.. tjugi år!".
Ansträngningen gjorde Roger andfådd, och Martin Fisksommar tillkallade läkare.
Anita hade nu sjunkit ned i sin stol så långt att bara huvusvålen syntes.
Då kom en auktoritär man in i rummet: Chef Linsmyrel.
"Anita! Du har fått sparken. Så kan det gå om man inte har huvudet på skaft".
Till en början blev Anita ledsen, men efter ett par minuters återhämtning kände hon en styrka
hon inte känt på många, många år, ja, faktiskt inte sen sin ungdom:
"Men det var väl själva fan! Herr Riglund missbehandlade en patient förra veckan så hon DOG,
och han fick bara en obetald arbetsvecka som straff. Medan JAG hällde snabbkaffe på tepåsarna, en förvirrad morgon som bestod av vallningar och andra klimakteriekrämpor ni män inte
ens kan föreställa er, och så får jag KICKEN! Vad säger det om sjukvården idag?"
Chef Linsmyrel rättade till slipsen och skrattade lite som att han skrattade åt ett barn
som inte förstod mycket av hur världen fungerade.
"Du vet kanske själv att messa med sånt som varit så i alla tider är värre än annat."
Hej
måndag 8 juni 2009
Fis ned dig med skamliga klubben (Gerdas hus)
-Tant Gerda, jag vill dansa och skutta som jag aldrig gjort förut.
Det liksom spritter i benen, jag står snart inte ut längre. Det är som ett jag har en stor
dansös inplanterad i min lekamen, jag vill verkligen inte sitta här längre.
-Håll käft unge, och ta en bulle. Bakat just för dig, vem är du att sitta på ditt feta arsle
och snacka om dans? När jag var ung var det inte prat om att...gå ut och.. och RÖRA på sig,
nästan spottade hon ut. Då var det sega råttor och fett i skål som gällde, dygnet om, alla dagar.
-Men tant Gerda..
-Avslag, unge man, ät nu och håll för fan arslet still. Annars tar du inte åt dig alla kalorier på
bästa sätt.
Sent på natt flytte pojken, sten och rike runt och hövdade sig med en tvestjärt och hängde på
låset längs folk. Vaknade i soppa och redde ut stolar i vedervärdiga mått. Makade lite på
ruccola och döpte sin stjärt till Steven. Med lidingöbetoning.
När han var alldeles färdig återvände han hem. Han smög in i tant Gerdas hus, ville inte
att hon skulle upptäcka hans slanka kropp förän på morgonen då han var styrkt av nattens
blöta sömn. Det var mörkt i huset. Men han hörde något, ett flåsande.
Då han kikade in i vardagsrummet såg han något som skärrade honom; tant Gerda på
träningscykel.
Resten får ni hitta på själva, nu ska jag äta godis eller så.
Det liksom spritter i benen, jag står snart inte ut längre. Det är som ett jag har en stor
dansös inplanterad i min lekamen, jag vill verkligen inte sitta här längre.
-Håll käft unge, och ta en bulle. Bakat just för dig, vem är du att sitta på ditt feta arsle
och snacka om dans? När jag var ung var det inte prat om att...gå ut och.. och RÖRA på sig,
nästan spottade hon ut. Då var det sega råttor och fett i skål som gällde, dygnet om, alla dagar.
-Men tant Gerda..
-Avslag, unge man, ät nu och håll för fan arslet still. Annars tar du inte åt dig alla kalorier på
bästa sätt.
Sent på natt flytte pojken, sten och rike runt och hövdade sig med en tvestjärt och hängde på
låset längs folk. Vaknade i soppa och redde ut stolar i vedervärdiga mått. Makade lite på
ruccola och döpte sin stjärt till Steven. Med lidingöbetoning.
När han var alldeles färdig återvände han hem. Han smög in i tant Gerdas hus, ville inte
att hon skulle upptäcka hans slanka kropp förän på morgonen då han var styrkt av nattens
blöta sömn. Det var mörkt i huset. Men han hörde något, ett flåsande.
Då han kikade in i vardagsrummet såg han något som skärrade honom; tant Gerda på
träningscykel.
Resten får ni hitta på själva, nu ska jag äta godis eller så.
söndag 7 juni 2009
Finn mening där du går
Timotej var en av de som desperat letade efter en mening med livet.
Tills han kom på att meningen i själva verket låg i att ge mening åt vad man än tog sig för.
Så han började rasta gammal frukt.
Varje morgon klockan 7.51 satte han på ett koppel på.. det kunde vara äppelskrutt, bananskal,
lite gammalt citronskal som blev över när han bakat paj, ja, ni fattar grejen.
Hans rutt gick mestadels längs en fin liten å som tillkommit sedan reningsverket slagit upp sina
lokaler i Timotejs kvarter. Den porlade så fint och friskt, och visst, det kunde komma en och annan liten bajskorv åkandes, men vad gjorde det, när det porlade så fint?
Timotej hade ett förhållningssätt till gammal frukt såsom få har till nyssnämnde.
Han pratade med skalet om hur det kändes att ha varit del av en citron, med äppelskrutten
om den hemska finanskrisen, och med bananskal kunde han bara släppa loss och vara sig själv,
utan att tänka så mycket på vad som sades. Varje skrutt fyllde en viktig roll i hans liv.
Den 11 november 1997 var Timotej på närbutiken och köpte allehanda livsmedel.
Han smög alltid när han handlade, gillade när personalen kastade misstänksamma blickar på honom. Känslan av att då vara skuldfri, gav honom styrka, nästan lika mycket styrka som att äta en rejäl portion yoggi till frukost en vanlig dag.
Just denna 11 november hade det tillkommit en ny sektion i närbutiken: Exotiska frukter.
Med små myrsteg och många lömska blickar åt alla håll, tog han sig fram till det nya, med ett barns iver instängd i en snigels kropp. Han lyfte upp en taggig nykomling, stack sig och sade
aj, och gick sedan till kassan.
Väl hemma la han taggfrukten mitt på köksbordet, och lät den ligga där. Då och då gick han
in i köket, och varje gång sneglade han på frukten, som för att kolla att den låg kvar, men faktum
var att det var i den här fasen Timotej lärde känna frukten på djupet.
Det var en fin frukt, man han var lite osäker på dess uppsåt. Kanske att den kände sig
främmande i hans svenska hemmiljö, men han visste inte säkert.
När kvällen passerat och det blev natt tassade han in i köket och gick fram till frukten.
Han åt upp innehållet, som smakade sött, med en nöjd och fin min.
Morgonen därpå tog han taggarna på promenad.
De visade sig gå riktigt bra ihop, men han fick en känsla som snart skulle bekräftas; taggfrukten var impulsiv. De passerade strax en bil, och då började taggarna i fruktkadavret rycka, som om de ville säga något. Plötsligt flög fruktliket upp och hoppade in i bilen. Timotej, som satt insurrad i kopplet kunde bara följa med. Taggfruktsskruttet körde dem båda till en simhall. Väl framme badade de, och rädslan Timotej känt när frukten brutalt fått egen vilja,
var som bortblåst.
De lekte länge och väl med en badanka som var röd.
The Fruktas End
Tills han kom på att meningen i själva verket låg i att ge mening åt vad man än tog sig för.
Så han började rasta gammal frukt.
Varje morgon klockan 7.51 satte han på ett koppel på.. det kunde vara äppelskrutt, bananskal,
lite gammalt citronskal som blev över när han bakat paj, ja, ni fattar grejen.
Hans rutt gick mestadels längs en fin liten å som tillkommit sedan reningsverket slagit upp sina
lokaler i Timotejs kvarter. Den porlade så fint och friskt, och visst, det kunde komma en och annan liten bajskorv åkandes, men vad gjorde det, när det porlade så fint?
Timotej hade ett förhållningssätt till gammal frukt såsom få har till nyssnämnde.
Han pratade med skalet om hur det kändes att ha varit del av en citron, med äppelskrutten
om den hemska finanskrisen, och med bananskal kunde han bara släppa loss och vara sig själv,
utan att tänka så mycket på vad som sades. Varje skrutt fyllde en viktig roll i hans liv.
Den 11 november 1997 var Timotej på närbutiken och köpte allehanda livsmedel.
Han smög alltid när han handlade, gillade när personalen kastade misstänksamma blickar på honom. Känslan av att då vara skuldfri, gav honom styrka, nästan lika mycket styrka som att äta en rejäl portion yoggi till frukost en vanlig dag.
Just denna 11 november hade det tillkommit en ny sektion i närbutiken: Exotiska frukter.
Med små myrsteg och många lömska blickar åt alla håll, tog han sig fram till det nya, med ett barns iver instängd i en snigels kropp. Han lyfte upp en taggig nykomling, stack sig och sade
aj, och gick sedan till kassan.
Väl hemma la han taggfrukten mitt på köksbordet, och lät den ligga där. Då och då gick han
in i köket, och varje gång sneglade han på frukten, som för att kolla att den låg kvar, men faktum
var att det var i den här fasen Timotej lärde känna frukten på djupet.
Det var en fin frukt, man han var lite osäker på dess uppsåt. Kanske att den kände sig
främmande i hans svenska hemmiljö, men han visste inte säkert.
När kvällen passerat och det blev natt tassade han in i köket och gick fram till frukten.
Han åt upp innehållet, som smakade sött, med en nöjd och fin min.
Morgonen därpå tog han taggarna på promenad.
De visade sig gå riktigt bra ihop, men han fick en känsla som snart skulle bekräftas; taggfrukten var impulsiv. De passerade strax en bil, och då började taggarna i fruktkadavret rycka, som om de ville säga något. Plötsligt flög fruktliket upp och hoppade in i bilen. Timotej, som satt insurrad i kopplet kunde bara följa med. Taggfruktsskruttet körde dem båda till en simhall. Väl framme badade de, och rädslan Timotej känt när frukten brutalt fått egen vilja,
var som bortblåst.
De lekte länge och väl med en badanka som var röd.
The Fruktas End
Dan Brown - släng dig i den där väggen
"Är gjord av hampa och sly", försökte jag.
Ljudet var nekande. Jag försökte igen:
"Vill inte vara med om bråk".
Samma tjutande ljud. Nu hade jag bara ett försök kvar, innan polisstyrkan skulle tillkallas.
Vad fan kan de ha satt för röstkod?
"Någon vid namn Lampa vill laminera dig..dig..".
En grön lampa tändes, och jag hörde låset gå upp.
Svetten torkade jag ur pannan, och kände mig stolt. Äntligen var jag inne i den hemligaste
salen i Närke. Längs väggarna satt olika dj's och djur. En och annan djungelvrål hängde i konstiga
snören, och de lät som om de var på cirkus (ihärdiga "åh-utrop").
Vid en vattenkran satt tre stycken kavlar och läste Vättern-nytt. Jag log. Det var det här jag
väntat på sen barnsben. Nu skulle jag hitta tre saker.
Tre saker som avgjorde om jag skulle få leva, eller om jag skulle dö.
Den första saken: en dansös från Alingsås med väldigt lite kroppshår. Hon stod under
en vinkelhake och böjde knän till Eurytmichs. Jag lyfte henne i nackskinnet och plockade ner
henne i min korg.
Den andra saken: en vetvillig jordnöt, i jakt på en bit papper så styvt att man kunde balansera
en apelsin på det utan att det vek sig, men så skört att det skulle vika sig om man så lade på
enbart en dadel mer än apelsinen. Den fann jag längs en å gjord av gafflar, pekandes på en fjäder
av sås.
Den tredje saken.
Åh, ack, den tredje saken:
En katt i velour, gasandes senap och snus, välling och lodjur. Den skulle ha minst tre prickar
slem längs sitt vänstra öra, vara grå i anus och lukta lite som mattanter om vintern.
Jag letade. Passerade juice i tryckpress, långhåriga sniglar, vaga muntergökar i tre sorters plast,
nitroglycerin som just fått nobben, och sen skallig lavasten.
Sen fann jag katten.
I en korg av sten, med isglass runt hela svansen.
Med alla tre saker i min korg sprang jag nu mot utgången. Porten var nära att stängas.
Jag hann ut precis i tid, och lät undslippa mig en lättad suck.
Mission accomplished.
Ljudet var nekande. Jag försökte igen:
"Vill inte vara med om bråk".
Samma tjutande ljud. Nu hade jag bara ett försök kvar, innan polisstyrkan skulle tillkallas.
Vad fan kan de ha satt för röstkod?
"Någon vid namn Lampa vill laminera dig..dig..".
En grön lampa tändes, och jag hörde låset gå upp.
Svetten torkade jag ur pannan, och kände mig stolt. Äntligen var jag inne i den hemligaste
salen i Närke. Längs väggarna satt olika dj's och djur. En och annan djungelvrål hängde i konstiga
snören, och de lät som om de var på cirkus (ihärdiga "åh-utrop").
Vid en vattenkran satt tre stycken kavlar och läste Vättern-nytt. Jag log. Det var det här jag
väntat på sen barnsben. Nu skulle jag hitta tre saker.
Tre saker som avgjorde om jag skulle få leva, eller om jag skulle dö.
Den första saken: en dansös från Alingsås med väldigt lite kroppshår. Hon stod under
en vinkelhake och böjde knän till Eurytmichs. Jag lyfte henne i nackskinnet och plockade ner
henne i min korg.
Den andra saken: en vetvillig jordnöt, i jakt på en bit papper så styvt att man kunde balansera
en apelsin på det utan att det vek sig, men så skört att det skulle vika sig om man så lade på
enbart en dadel mer än apelsinen. Den fann jag längs en å gjord av gafflar, pekandes på en fjäder
av sås.
Den tredje saken.
Åh, ack, den tredje saken:
En katt i velour, gasandes senap och snus, välling och lodjur. Den skulle ha minst tre prickar
slem längs sitt vänstra öra, vara grå i anus och lukta lite som mattanter om vintern.
Jag letade. Passerade juice i tryckpress, långhåriga sniglar, vaga muntergökar i tre sorters plast,
nitroglycerin som just fått nobben, och sen skallig lavasten.
Sen fann jag katten.
I en korg av sten, med isglass runt hela svansen.
Med alla tre saker i min korg sprang jag nu mot utgången. Porten var nära att stängas.
Jag hann ut precis i tid, och lät undslippa mig en lättad suck.
Mission accomplished.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)