Vindur och Hannes Liljor - en era

Att heta Vindur och vara manager är inte alltid en dans på rosor, utan allt som oftast
snarare en samba på glatt gräs.
Det var 90-tal när Vindur var ung och nyfiken, och upptäckte popgruppen Hannes Liljor.
Då var de som god chokladbollssmet anpassad för hans öron, och han njöt vid varje ton
Rodrigez drog på harpan, varje sträng Van Måns slog an, och framför allt, magin som härstammade ur Hannes strupe. Lyrisk och uppslukad av båd sin ungdom och Hannes Liljors
kompositioner, gjorde han slag i saken och tog bandet under sina vingar.

Här följer urdrag ur Vindurs dagbok 1991-1994

3 december 1991
Åh. En sådan magi i luften, när mina sulor berör skaren med en sån våldsamhet att
den brister 360 grader runt. Bredvid mig går Hannes Liljor, och vi, tillsammans, ska
ta över världen. Svårt att skriva när jag promenerar, återkommer.

I replokalen i Sigtuna fria

Det dundrar ur förstärkarna. Hannes skrev en ny låt igår, den heter Kapslas av tjädrar och
är så svängig att jag inte kan sitta still, ens när jag skriver. Därav den lite skakiga handstilen.
Noa drar såna härliga syntriff , de känns helt nya och fräscha. Jag vill dansa. Ska dansa.

9 juni 1992

Nu, härliga sommar, hägrar ett gäng spelningar. Den första är på Lisas Friggebod, ett asmysigt trädgårdscafé i Västra frölunda. Jag tror det är nu det händer.

15 juni 1992

Vi fick kontrakt. Skivkontrakt. Nu jäääävlar!!!
Rodrigez egna anteckning: DU SKA FATTA, din jävel att nu helvetes jävlar SMÄLLER DET
så att kaklet kommer smälla -poff poff poff- i kanterna när Kapslas av tjädrar MANNEN spelas i Mix Megapol och alla andra radiosar världen över!!! Fatta!

Och så stegrade deras förhoppningar, och så infriades de mer och mer.
En dag satt Vindur och läste morgontidningen, då han flög upp med ett vrål.

- Nu, nu grabbar, nu jävlar! "Fest och batonger" har hamnat på svensktoppen! Plats nummer 7,
den är för fan bubblare för topp 5. Nu jävlar!

De fick gig på större och större arenor, och när deras karriär var på sin kulmen ringde
Ullevi och frågade om de ville vara förband till Uno Svenningson.

Grabbarna började ränna efter scenkläder, och de hittade en liten botique i Gränna som sålde kläder av mat. Det fanns falukorvsshorts, köttbullspullover, och risottokeps.
De shoppade loss som ingen nånsin gjort förut.

Och så var det spelningsdags.
Urdrag ur Rodrigez dagbok:

Shit shit shit, Uno hälsade på oss, och ba, tjena grappar, nu tar vi dom, eller hur?
ELLER HUR, Uno, shit youre the man, tyvärr kommer vi rocka hårdare än du så alla fansen ba, nej inte Uno. Mera Hannes Liljor, ba öö.. vänta, måste gå bajsa.

Det var de sista orden Rodrigez skrev. Någonsin.

Ullevi var fullsatt. Kläderna var inte direkt bekväma, men nu ska ni få höra hur snygga de var:

Vindur, hade dagen till ära, overall av fullkornsspaggeti med pestoknappar.
Van Måns hade valt att klä sig helt i fisk, så alla de sorter, satt som ett ålskinn kring hans
atletiska kropp.
Rodrigez ville visa vilken mexikansk hjälte han var, och det tyckte han han gjorde bäst iförd
en klänning för män av jalapeños.
Noa bar enbart en sparris över könet.
Och så Hannes. Ungsbakad falukorvsväst, med skor av Trocadero och byxor i saffransdeg.
Så rätt, så de inte kunde förutspå att något som helst skulle kunne gå fel.

Och så drog de av Påven har katarr, för ett jublande Ullevi. Solen gassade, och allt var så RÄTT.
Andra låten, Gaffel utan mink, gick också som på räls.
När de kommit till tredje låten kändes den lite fattig, som att något instrument fattades.
Men ingen märkte att någonting var väldigt fel...
det var när de körde superhitten Fest och batonger, som Hannes märkte att han sjöng acapella.
Han tittade bakåt och möttes av sitt livs värsta syn. Publiken skrek, och så gjorde även Hannes,
när han såg det fasansfulla:

Uno satt böjd över Noa, och knaprade i sig den ensamma sparrisen över Noas kön, så brutalt
att en bit av penis följde med. Resten av bandet var redan döda. Uno hade så urskiljningslöst
tuggat i sig både kläder och bandmedlemmar, och nu var Hannes efterätten.

Hannes sprang för sitt liv, av scenen, och in i armarna på en svårt chockad Vindur.

Tillsammans snodde de en gammal folka. Båda var stumma. De kunde inte prata. Alls.

De parkerade intill en gammal granek, och sov i vad som kändes som år.
När de väl vaknade började de tuffa tillbaka till hemtrakterna. Överallt såg de löpsedlar:

Unos kannibalflopp
Uno Hannibalsson

You name it.

De skiljdes åt i solnedgången, och sågs sedan aldrig mer.
Dessa minnen låg djupt förträngda i en låda längst in i Vindurs hjärna, där jag händelsevis
råkade leta efter min cykellampa idag.

Så fick ni veta det också.