Ett stort verk

Han trotsade tyngdlagen totalt, den fanns inte!
Vikram lubbade runt mellan väggarna som en het potatis i en känslig mans käft.
Gympasalen hade förvandlats till hans fristad, och då snackar vi riktig frihet:
ej hunger, ej smärta, ej angst, och framförallt: no fucking Newton!
Väggarna var beklädda med studsgummi, och Vikrims barfotafötter sköt ifrån med sån svung
varje gång att han tjöt av lycka:
- Iiiih! Dä här.. åå.. ååå!.. åå.. är LIIIVET!!!
Tid existerade inte.
När han studsat tillräckligt länge satte han sig på en av väggarna och namsade i sig godsaker:
kreol, nålfärs och slitage.
Han var bräcklig av förundran när dagen var till ända, och vaknade upp på en motorväg
i Rågsved. En bil hade stannat och föraren stod nu lutad över honom.
- Är du ok, lilla parvel? Jag körde nästan på dig.
Vikram tyckte först hon var ett riktigt mähä som inte hade kört på han, är man så dum
att man slår sig ned för att sova på E4an förtjänar man döden. Men sen tittade han en gång till,
och hans skepsis försvann.
- Tack för att du skonade mig.
- Jag heter Nilofar. Vill du hem te mig och titta på när mina katter slår varandra? Jag brukar
anordna celebrity death match vid rottingstolarna. Det är roande.
- Ja tack, svarade Vikram.
Så såg han kreatur slåss för första gången i sitt liv, som han nu såg i ett nytt ljus.

The skrivtok End.

Fjädrat gods

San Diegos flygplats kan tyckas krånglig för en lekman, men för en sån som Milton var den
ett lätt slag på en barnrumpa. Med en schakals snabbhet och en ugglas intelligens betade han av
gång efter gång, tills han befann sig i flygplatsens kärna. Där ställde han sig i neutral position,
armarna rakt ned, som ett par spända paddlar, ryggen rak, och näsan petade åt samma håll som naveln. Han var redo att möta Lucius S. Parceta.
Lucius var en kort man, lätt att missta för en igelkott. Han rultade fram som om han kropp var
tung att bära, trots att den var tämligen liten. Arg som ett bi, och helt nollställda ögon kan tyckas som en märklig kombination, men sådan var han, Lucius S. Parceta.
I sin hand höll han en dollarsedel:
"Gör transaktionen snabbt" väste Milton.
Lucius petade ned dollarsedeln i Miltons vänstra ficka, och Milton räckte honom snabbt solfjädern.
"Allt klart?" mumlade Lucius.
"Allt klart" bekräftade Milton.

Lättade över att inte blivit påkomna lämnade de båda männen flygplatsen, åt varsitt håll gick de, strax innan skymning. Lucius S. Parceta lämnade området via droska, dragen av tre helsjuka ostar. Milton var lite mer "classy" och hoppade in i en Jaguar med tonade rutor.
Han fingrade på dollarsedeln, och kände sig lyckligare än på länge. Kuppen hade varit planerad
i flera år, och nu när det äntligen var klart kände han sig snudd på melankolisk.

Lucius S. Parceta satt i droskan, och piskade både Chevrén och Blåmögel lite för hårt.
Han hade bråttom hem, han ville titta på sin solfjäder, och det var allt för riskabelt att ta
upp den mitt ute bland folk.

Den var trots allt smuggelgods. Hur Milton lyckats smyga förbi tullen bekom honom inte, nu var
solfjäderns hans, och INGET kunde ta den ifrån honom.



The Förhoppningsvis End

Grattis på födelsedagen, ditt as

Dolma Vinterstråle satte sin fot innanför Hustpåls dörr på slaget sju.
Tre minuter senare var hon död.

Här får vi följa de 6 st 30-sekundersperioderna innan Dolmas död.

1-30 sek efter entré
-Hoho!
Inget svar. Hon sparkade av sig de leriga stövlarna på en vit, persisk matta.
-Jamen HOHO då!? Är du hemma, Hustpål?
En suck hög som Himalaya hördes genom dörren till gästtoaletten. Så gick låset upp.

31-60 sek efter entré
-Vad är det för djävla liv du för, Vinterstråle? Har jag inte sett nog av dig den här veckan?
Dolma himlade med ögonen, och slog sig ned på en antik stol.
-Som din hyresvärd har jag rätt att göra stickkontroller. Och som det ser ut nu...

61-90 sek efter entré
-.. har jag rätt att vara misstänksam.
- Ja, men du har ju inga bevis, Vinterstråle! Bara för att fru Granvik hörde röster härifrån en kväll behöver inte det betyda att jag driver ett illegalt casino! Hur kan din förvridna hjärna dra en sådan slutsats?
Dolma drog med ett tjockt, ringbeklätt pekfinger över en skänk av trä. Hon rynkade på näsan
vid åsynen av dammet.
-Vi har ögonen på dig, Hustpål. Det ska du ha klart för dig att Gudarna vet.

91-120 sek efter entré
-Jag öppnade dörren av en anledning, Vinterstråle. Var god gå.
Men Dolma gjorde ingen ansats att resa på sig.
Sekunderna gick.

121-150 sek efter entré
-Dolma, vad är det med dig? Du ser så blek ut. Jag hatar dig inte tillräckligt för att låta
dig sjukna in i mitt hem. Dolma?
Hon satt blick stilla, ögonen for som två kollibris i en fiskskål.
-Kha.. hackade hon fram. Khaa..
-Kha?
-Jag glömde bort. Jag förstår inte.. det hade totalt fallit ur minnet.. att du fyller.. ÅR.. idag.

151-180 sek efter entré
-Nog fyller jag år alltid, sa Hustpål likgiltigt.
-Man djävlas inte så som jag gjort nu.. på.. på någons FÖDELSEDAG! snurvlade Dolma och fortsatte:
-Jag kan inte fatta att JAG har gjort detta mot dig. Trots att du är ett riktigt as, förtjänar du inte
att bli behandlad såhär.. tur att..
Hon fingrade sig runt midjan, och ryckte oroväckande under tröjan.
Sen räckte hon fram någonting vitt och brunt emot Hustpål. Det var en stomipåse.
-Grattis på födelsedagen ditt as, sa hon, och föll sedan död ned på den persiska mattan.

The Dolma End

Gasten & chatten

Det var en gång en gast. Han hette Jonas och var mycket ensam. Han trodde inte på spöken,
vilket gjorde hans existens komplex. Han trodde på samhörighet, vänskap och framförallt: kärlek.

Jonas bodde i en övergiven gammal syltfabrik en bit utanför Alingsås.
Den hade inte varit i bruk sedan 1949, på den tiden Jonas fortfarande var av kött och blod.
På den tiden jobbade hans pappa i fabriken, den ärligaste och moraliska man Jonas visste om.
Han brukade ta med sig Jonas till jobbet, och låta honom sitta på en stol vid de olika stationerna.
Jonas favorit var "burkningen". Där kunde han sitta i timmar och se hur sylten hälldes i
sina respektive burkar, och bli klara för försäljning.
Fabriken gick i konkurs, och pappan dog vid en ålder av 46 av struma. Jonas mor dog strax därefter, av sorg, sa de som kände henne.

Jonas själv dog på ett ganska onödigt vis: han skulle koka ägg en morgon i juni, åt sin nyfunna
kärlek Alexandra. Det var 60-tal och poppen hade invaderat världen. Just i denna stund, som
skulle komma att bli Jonas sista, spelades en svängig hit av Beach boys. Jonas rycktes med i
musiken, och dansade för glatta livet. Precis när äggen var färdigkokade snubblade Jonas
med sin högra fot på den vänstra, och han ramlade så olyckligt att han slog i kastrullens handtag
med pannan. När Jonas ser tillbaks på det går det i slowmotion: kastrullen som for upp i luften,
Jonas som föll bakåt och landade på rygg, kastrullen som föll mot han ansikte, ägg och hett vatten föll över hans ansikte och den vassa aliminiumkanten på kastrullen som landade rakt på hans aorta.
Pulsådern gick av direkt, och så dog Jonas till sin favoritlåt.

Så fort Jonas klev ur sin människokropp och blev gast, rusade han upp för trappan till badrummet, ty att se sin Alexandra gråta vid hans sida var allt för svårt.
Då fick han syn på sig själv i en spegel. Han var genomskinlig som dimma, men hans drag syntes klart. Ansiktet var svårt brännskadat, men han kunde inte känna någon smärta.
Så här fick hon inte se honom! Så han flydde till syltfabriken, och blev kvar där.

Ensamheten blev hård för honom. Han hade såsmåningom dragit igång syltproduktionen igen. Sylten han producerade skickade han till olika affärer i närheten, helt kostnadsfritt. På etiketten stod det Gastens gastronomiska sylt, och den sålde som smör.

Men han saknade kontakt med yttervärlden. En dag drog han in mobilt bredband i fabriken,
och upptäckte något så ljuvligt som chatten. Där kunde han sitta i timmar och utge sig för att vara en levande människa, precis vem som helst.
En dag kallade han sig för "Hot boy with a straw", ett namn han var tämligen stolt över, och han var inne i chattrummet "Diskot" på en känd kvällstidnings hemsida.
Han fick mest skamliga förslag, men så stack någonting ut ur mängden:

Katrup Lover skriver: hallå?
Jonas flinade förnöjt, här skulle han göra en stor social insats:
Hot boy with a straw skriver: Hej, Kastrup Lover, hur står det till idag?

Svaret dröjde. Alldeles för länge. Han blev rastlös:
Hot boy with a straw skriver: Är du där?
Kastrup Lover skriver: Förlåt, det är min reumatism som gör att det dröjer.
Hot boy with a straw skriver: Skönt att du inte låter din remata hindra dig från att
ta kontakt med en sån rekordelig kille som mig.

Då kom det som fick Jonas värld att skälva, så mycket som en gasts värld nu kan skälva:
Kastrup Lover skriver: Jonas, är det du?

Med ett ryck avlägsnade han händerna från tangentbordet. Nu var det Jonas tur att skaka
så mycket att han inte kunde träffa en enda tangent. Efter flera minuter stirrandes ut i luften
fick han fram:
Hot boy with a straw skriver: Vi går till "Djuraffären".

Så bytte han chattrum, och snart stod det:
Kastrup Lover har anlänt till Djuraffären.

Kastrup Lover skriver: Jonas, det är jag. Alexandra.
Hot boy with a straw skriver: Hur är det möjligt? hur visste du?
Kastrup Lover skriver: Jag har vakat över dig, min kära. Du har inte varit ensam i din fabrik. Jag har sett dig rita mitt porträtt, jag har hört dig gråta, och sett din stilla syltproducering. Jag dog av sorg vid din sida, men ville inte visa mig sådan här för dig.
Jag har gömt mig på vinden i din syltfabrik. Jag sitter här nu. Och jag har nu tillräckligt med
bevis på din kärlek för mig. Jonas, jag är redo att bli din.

Tårar strömmade nerför Jonas kinder när han läste.

Kastrup Lover skriver: Jonas, vill du gifta dig med mig?

The Kastrup End.

Gallimattias och den frustrerade strutsen

Jag kommer ihåg att det var försommar, för syrenen var tidig det året.
Livet hade vänts upp och ned för mig, min kära Gerda hade lämnat mig för en annan.
Huset jag bodde i då var illa däran: fuktskador i taket, skåpslöss och framförallt smuts.
Smuts överallt, ty den som städade, det var Gerda. Men nu städade alltså Gerda istället någon
annans boning: Herr Hertsens.

Det tar mig emot att sätta hans namn i tryck, för innerst inne vill jag att han upphör existera,
och att hans födelse aldrig inträffat. Nu är inte jag man att ändra på hans existens, utan bara
Gallimattias, nybliven ungkarl vid en ålder av 62.

Jag hade väldigt mycket tid, och väldigt få sysslor den här försommaren. Att städa iddes jag inte,
och pengar hade jag inte heller. Men jag hade en cykel som hette Faran. Den var jag inte sen att hoppa upp på, en söndag när solen stod högt.

Jag cyklade förbi en å, en skog, ett hav, en krog, en sill, en damm, en tå, en fru, en mask, en iller, en skada, en vask. Och så hamnade jag mitt i öknen. Inte en levande själ så långt ögat nådde.

Jag vandrade i dagar och nätter, törstig och ensam, mina tankar spindes samman till en smet som jag aldrig skulle kunna återge såhär i efterhand.
Jag minns detta:
Sno.. ett par handskar.. väv dem samman till.. TRE par tår.. landa sedan i Mexico när solen.. rullar längs en sked marmelad.. hos Niller.. i Köpenhamn..
ja, därav mitt namn antar jag, för att jag en dag skulle irra runt i öknen och tänka just, sådant Gallimattias.

Nu ska jag inte tråka er. Jag ska berätta om mitt första möte med en levande varelse på tio dagar.

Jag hade börjat få blåsor på båda fötterna, och min mage var ett gapande hål.
Då hörde jag det: ett svagt dunkande, som blev högre och högre ju längre jag gick.
Plötsligt var det outhärdligt starkt för mina ljudkänsliga öron. Så såg jag varifrån ljudet kom:
en struts. Hon bankade huvudet i sanden om och om igen, men kom inte längre ned än bara ett par centimeter. Gång på gång slog hon förtvivlat sitt lilla, vita huvud mot underlaget, men
det var som att ett golv av betong, gömt under sanden, tog emot varje gång.
"Kan jag... assistera dig på något vis?" frågade jag med min vänligaste röst.
Strutsens ögon var stora, och så sorgnsa att en hund hade sett ut som att han vunnit 10 miljoner på lotto, med sin standarblick.
"Jag förstår inte.." mumlade hon, och dunkade omotiverat huvudet en sista gång i sanden.
"Har du provat där borta?" provade jag.
"Likadant överallt!" utbrast strutsen. "Och jag som kom hit för att göra det strutsar sägs vara bäst på!
Jag har rest i dagar och nätter, plankat på bussar, kört springnota i taxibilar, för att komma till ett hav av sand! Och nu; detta!?".
Jag ställde mig bredvid henne, satte mig på huk och tryckte med handen mot sanden.
Den gled igenom utan motstånd. Strutsen såg på mig, nästan förebrående.
"Försök med huvet" uppmanade hon mig. Jag lydde henne.
Det gled ner utan problem, och hettan brände mina nariga kinder å det grövsta.
"Aj som..". Jag spottade ut sanden jag hade i munnen, och fick ett infall:
"Kom med mig hem. Kom med mig, bo hos mig, och var min vän. Jag har ett badkar vi kan fylla med sand, vanlig, svensk, sand. Sand utan motstånd.".
Strutsen var för trött för att fråga, och följde bara med.

När vi färdats i dagar och nätter, och passerat en snok, ett barn, en stol och en fallhöjd kom jag på att jag inte frågat om hennes namn.
"Du, strutsen.. vad heter du egentligen?".
Hon suckade stort och sneglade på mig:
"Mitt namn är... jag heter.. Strutsen som inte kunde stoppa huvudet i sanden..
men jag trodde bara det var ett namn".

The Sandy End

Nile city, ett minne blott

- Kottar är inte kottar om de inte består av X antal barkflarn, och en solid stomme.
Skriv så!
Och Göran skrev.
-Rostfritt stål... nej, för tråkigt, nästa ämne.. garn! Garn är bara garn om nystanet är lindat medsols, annars är det bara.. tråd. Simpel tråd.
Det smattrade om Görans skrivmaskin när orden fäste i det arkivbeståndiga pappret.
Svetten lackade, och klockan var redan halv tio när de bestämde sig för att avrunda.
-Du har gjort ett bra jobb, min son, du kan skatta dig lycklig att du har talang.
Det verkar enkelt, att skriva det någon annan säger, men det har faktiskt hänt att jag blivit
felciterad av självaste kungliga sekreteraren av Bern! Så jag underskattar inte din talang.
Nöjd stängde Facit dörren till sin Honda, och vinkade ignorant hejdå till sin son Göran.
Göran stod på trottoaren med pappersbunten under armen. Hans arbete var långt ifrån klart,
den här kvällen. Det skulle han snart upptäcka.

På måfå tog Göran ut ett papper ur högen och började läsa:
"Skalleper får endast kallas Skalleper om han spelas av Ballan Snedwall". Görans ögon ryckte till.
Han fortsatte läsa.
"Ett björnbär ska bestå av fnask och tjära".
Såhär ska det inte stå!
"Rockafeller center ligger i Bromma och är 6 tum lång.." galenskapen fortskred:
"Minne är något du har i din vänstra fot, bestående av brosk och talgboll".
Nu tappade Göran fattningen. Han började bryskt dansa kossackdans mitt på Grev Turegatan,
skrika hej och hå och hallå till förbipasserande ungdomar.
Papprena lät han spridas för vinden, alla hade de "Sekretess"-stämpel i det högra, nedre hörnet.
"Owii, vad de ä härligt att va owii-kasse-nöt, i blöt" joddlade Göran.
Han såg blåljus närma sig. En konstapel vid namn Krasse lyfte sin batong och sa "kommedhär".
Han lydde, och i samma stund visste han, att han var berövad sin frihet.

Aldrig mera blåbärsmuffins hemma hos moster, aldrig mera sitta på huk vid en å och peta på
näckrosblad med pinne, och Nile city... ja, ett minne blott.

The Sad End

Medan Vilnius svalnar

"Kasta loss", skrek den smale, och drog hårt i seglet. Han ville därifrån. Ivrigheten gjorde hans
anisktsuttryck besatt, och de små ögonen glöd av lusta.
"JAMEN KASTA LOSS NU DÅ FÖR I...!"
Och kasta loss gjorde man, skeppet gled ut på det stora blå.
Säl, delfin och karp simmade glatt upp till ytan. Den smale drämde emellertid till nämna djur
med en påk, så hårt att resten av besättningen hämtade andan.
"den smale, vad tar du dig till?" brast det för Johan.
Då fick han en smak av påken han med. Så låg de där, säl, delfin, karp och Johan, i varsitt
rörigt sinne, och kände en gemenskap större än någon annan. De låg på däck, den smale hade
varit storsint nog att dra upp sjödjuren ur vattnet då medvetslösheten snart skulle träda in.
den smale var inte enbart ond, han ville även se det onda han skapat.
"Det rullar en stor fisk längs min näsrygg!" klagade Johan.
"Du talar i tungor, unge man" västa den smale, och hällde samtidigt en kopp rykande varm
välling över Johans ena lår. Då blev det tyst, ja, så tyst att till och med den smale rös.
"Nu sitter jag här, med en oduglig besättning, på väg mot Vilnius!" utbrast han.
"Men Vilnius kommer inte vara hett när vi kommer fram, då är det Riga eller Dubai man ska till" ömkade han sig.
Man skulle kunna tycka att den smale hade sig själv att skylla; att ta sig från Leksand till Vilnius med en jolle var inte optimalt. Men då jollen var av typen "optimist" trodde han, excentrisk som han var, att det skulle gå vägen ändå.

Dagar passerade, tid och tid gick, solen rullade längs himlen som en stor, stressande klocka.
Och så såg han på sjökortet:
"Vi är bara i Gränna än så länge!".
Han lade pannan i djupa veck, och gned sina tinningar.
"Så tuffar vi genom Gränna..". Orden nästa pös ur honom:
"Medan Vilnius svalnar".

The f****** end

Vadan Roger, vadan Frans?

Han låg på rygg, med solen gassandes i pannan. Kände gräset kittla honom i svanken, där
bägge plagg han bar var otillräckliga för att täcka. Han tänkte på orden "In memorian".
Han tänkte på glass. På den gamla goda tidens glass. 25-öresglass. Vaniljglass, när det var exotiskt. "Vaniljglass.. in memorian". Pyttsan! Han reste sig med ett ryck. Vadan Rogers bitterhet?

Frans diskade snabbare än någon annan. Han hade ett system:
en diskborste mellan varje par stortå-långtå, och sedan en i endera hand. Vig var han, Frans,
som ingen annan. Han tänkte på ordet "Elit". Smakade på det. Sög, och svalde. "Elitens elit.. Diskar-Frans". Ett leende spred sig i det rödflammiga ansiktet. Vadan Frans glädje?

Vadan Roger? Vaniljglassens nya tråkighet lämnade en bitter smak i munnen.
Vadan Frans? Diska snabbt är livets mening, då somnar man lagom trött, och vaknar till ett rent kök. Och Elitens elit. Det tackar man sällan nej till att vara.


The end