Gallimattias och den frustrerade strutsen

Jag kommer ihåg att det var försommar, för syrenen var tidig det året.
Livet hade vänts upp och ned för mig, min kära Gerda hade lämnat mig för en annan.
Huset jag bodde i då var illa däran: fuktskador i taket, skåpslöss och framförallt smuts.
Smuts överallt, ty den som städade, det var Gerda. Men nu städade alltså Gerda istället någon
annans boning: Herr Hertsens.

Det tar mig emot att sätta hans namn i tryck, för innerst inne vill jag att han upphör existera,
och att hans födelse aldrig inträffat. Nu är inte jag man att ändra på hans existens, utan bara
Gallimattias, nybliven ungkarl vid en ålder av 62.

Jag hade väldigt mycket tid, och väldigt få sysslor den här försommaren. Att städa iddes jag inte,
och pengar hade jag inte heller. Men jag hade en cykel som hette Faran. Den var jag inte sen att hoppa upp på, en söndag när solen stod högt.

Jag cyklade förbi en å, en skog, ett hav, en krog, en sill, en damm, en tå, en fru, en mask, en iller, en skada, en vask. Och så hamnade jag mitt i öknen. Inte en levande själ så långt ögat nådde.

Jag vandrade i dagar och nätter, törstig och ensam, mina tankar spindes samman till en smet som jag aldrig skulle kunna återge såhär i efterhand.
Jag minns detta:
Sno.. ett par handskar.. väv dem samman till.. TRE par tår.. landa sedan i Mexico när solen.. rullar längs en sked marmelad.. hos Niller.. i Köpenhamn..
ja, därav mitt namn antar jag, för att jag en dag skulle irra runt i öknen och tänka just, sådant Gallimattias.

Nu ska jag inte tråka er. Jag ska berätta om mitt första möte med en levande varelse på tio dagar.

Jag hade börjat få blåsor på båda fötterna, och min mage var ett gapande hål.
Då hörde jag det: ett svagt dunkande, som blev högre och högre ju längre jag gick.
Plötsligt var det outhärdligt starkt för mina ljudkänsliga öron. Så såg jag varifrån ljudet kom:
en struts. Hon bankade huvudet i sanden om och om igen, men kom inte längre ned än bara ett par centimeter. Gång på gång slog hon förtvivlat sitt lilla, vita huvud mot underlaget, men
det var som att ett golv av betong, gömt under sanden, tog emot varje gång.
"Kan jag... assistera dig på något vis?" frågade jag med min vänligaste röst.
Strutsens ögon var stora, och så sorgnsa att en hund hade sett ut som att han vunnit 10 miljoner på lotto, med sin standarblick.
"Jag förstår inte.." mumlade hon, och dunkade omotiverat huvudet en sista gång i sanden.
"Har du provat där borta?" provade jag.
"Likadant överallt!" utbrast strutsen. "Och jag som kom hit för att göra det strutsar sägs vara bäst på!
Jag har rest i dagar och nätter, plankat på bussar, kört springnota i taxibilar, för att komma till ett hav av sand! Och nu; detta!?".
Jag ställde mig bredvid henne, satte mig på huk och tryckte med handen mot sanden.
Den gled igenom utan motstånd. Strutsen såg på mig, nästan förebrående.
"Försök med huvet" uppmanade hon mig. Jag lydde henne.
Det gled ner utan problem, och hettan brände mina nariga kinder å det grövsta.
"Aj som..". Jag spottade ut sanden jag hade i munnen, och fick ett infall:
"Kom med mig hem. Kom med mig, bo hos mig, och var min vän. Jag har ett badkar vi kan fylla med sand, vanlig, svensk, sand. Sand utan motstånd.".
Strutsen var för trött för att fråga, och följde bara med.

När vi färdats i dagar och nätter, och passerat en snok, ett barn, en stol och en fallhöjd kom jag på att jag inte frågat om hennes namn.
"Du, strutsen.. vad heter du egentligen?".
Hon suckade stort och sneglade på mig:
"Mitt namn är... jag heter.. Strutsen som inte kunde stoppa huvudet i sanden..
men jag trodde bara det var ett namn".

The Sandy End