I en by norr om södra Kalahari bodde en man utan namn. Han var inte född, enligt statens papper, och hade således aldrig funnits.
Precis intill hans näsa satt en beundransvärd, röd mustasch, och hans ögon var blå, precis som havet. Han fiskade varje dag på en udde, också den utan namn, ty den var inte heller född,
eller folkbokförd av staten.
Udden och fiskarn umgicks mest varje dag. Och på den udden fick fiskaren så mycket fisk att
han kunde bada i den, om han så ville. Men istället gjorde han något annat...
han förvandlade fisken till dataspel.
Såvitt han visste var han den enda med denna förmågan. Och hur det gick till, rent beståndsmässigt, var en gåta.
Hur han gjorde ville han inte avslöja, och det var ju tur då, att ingen frågade honom, för
ingen visste om hans existens.
Men ni ska få ett litet hum om hur processen kunde gå till:
han stod hela dagen, och drog upp fisk. Så långt är ni med, huh?
Sedan när solen sjönk i det spröda vattnet lade han sig grensle över fiskhögen. Än så länge
inte såå svår matematik för dig, eller?
Men nu: såhär gjorde han:
han tog fy för den lede och oj vad han for, slem gånger tusen, vilja och snor
trams i den havet som månskeden bor, Totte och Sigge 178 + 2,
mängder substanser lågans lans
vill vill inte vill 89. 3
sedan svansmagad råttgift med stålrör i glans
för attans julius Julius julius. Juleljus * 892/422**?)# mätt.
Så hördes ett litet poff. Sedan satt vår vän grensle över mängder av dataspel, eller som han
själv sa: dattaspel.
De skeppade han iväg i en liten jolle, till sina återförsäljare.
Tänk på det du, när du spelar WOW nästa gång.
onsdag 1 juli 2009
fredag 26 juni 2009
Kunskap
Tror ni att Grekland vann simhoppartävlingen i år?
Det tror jag inte. Jag tror inte det.
Det var nog Kalahari. Eller Strängnäs. Men vem kan svara exakt?
Vulva Torrhus vet.
Allt.
Det här vet hon:
Skafferiet är ett hak för unga lesbianer.
Måns vågar inte be för han är undernärd.
Slem är något i såna som heter Jonas, uteslutande.
Hundralappar brukar gå upp på natten och äta upp hennes mackor.
På station finns tre sorters kakhus. Vego.
Märkbara springsätt i kofångarns blickfång - är en bok som inte är skriven.
Räkmackor innehåller smuts och amfetamin.
Vultejus är bara nåt man slår an.
Det tror jag inte. Jag tror inte det.
Det var nog Kalahari. Eller Strängnäs. Men vem kan svara exakt?
Vulva Torrhus vet.
Allt.
Det här vet hon:
Skafferiet är ett hak för unga lesbianer.
Måns vågar inte be för han är undernärd.
Slem är något i såna som heter Jonas, uteslutande.
Hundralappar brukar gå upp på natten och äta upp hennes mackor.
På station finns tre sorters kakhus. Vego.
Märkbara springsätt i kofångarns blickfång - är en bok som inte är skriven.
Räkmackor innehåller smuts och amfetamin.
Vultejus är bara nåt man slår an.
tisdag 23 juni 2009
Bara en vanlig dag
Jag gick upp imorse. Gjorde en kopp te, som alla andra mornar. Sedan satte jag mig vid
datorn och kollade min hotmail. Ingenting nytt, utom spam. Spam spam spam, och jag satte
på en hittig låt av Madonna för att vakna på riktigt.
Sen snörde jag skorna. De var blå skor, med gula snören. Jag hatälskade dem, kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde dem mina. Att dom kändes som mina. Mer än att jag
betalat för dem, förstås. De kanske symboliserade mig själv, att jag hatälskar mig själv. Men
jag tror jag älskar mig mer än jag hatar mig.
Jag kom sedan på att jag inte gjort min morgongympa. Den är ju så viktig för mig.
Började dansa och böja knän, bara femton minuter, så har man sin dagliga motion. Efteråt
tog jag en dusch och tvättade håret länge.
Läste lite DN, orkade inte stressa iväg nu när jag ändå var försenad.
Vad skiljde den här morgonen från alla andra mornar?
Jo, ett ganska stort ägg med ben och armar och truckerkeps stod hela tiden i ett hörn av min lägenhet, och iakktog allt jag gjorde. Stod blick stilla, och följde mig med ögonen.
Läs nu novellen igen, och se hur den får en lite speciell smak.
Hej så länge.
datorn och kollade min hotmail. Ingenting nytt, utom spam. Spam spam spam, och jag satte
på en hittig låt av Madonna för att vakna på riktigt.
Sen snörde jag skorna. De var blå skor, med gula snören. Jag hatälskade dem, kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde dem mina. Att dom kändes som mina. Mer än att jag
betalat för dem, förstås. De kanske symboliserade mig själv, att jag hatälskar mig själv. Men
jag tror jag älskar mig mer än jag hatar mig.
Jag kom sedan på att jag inte gjort min morgongympa. Den är ju så viktig för mig.
Började dansa och böja knän, bara femton minuter, så har man sin dagliga motion. Efteråt
tog jag en dusch och tvättade håret länge.
Läste lite DN, orkade inte stressa iväg nu när jag ändå var försenad.
Vad skiljde den här morgonen från alla andra mornar?
Jo, ett ganska stort ägg med ben och armar och truckerkeps stod hela tiden i ett hörn av min lägenhet, och iakktog allt jag gjorde. Stod blick stilla, och följde mig med ögonen.
Läs nu novellen igen, och se hur den får en lite speciell smak.
Hej så länge.
Tant Yngves oliver
Tant Yngve beställde alltid grekisk sallad när hon var på restaurang.
Uteslutande pillade hon således ur kärnorna ur oliverna, och lade in småspik istället.
Sedan klagade hon för servitören att det var olivolja över salladen, som hon inte tålde, sade hon.
Då visste hon, hon bara visste det, att kockarna lade tillbaks oliverna i burken för att använda
till nästa kund, nästa sallad.
På så vis fann tant Yngve ett vis att vara lycklig.
Uteslutande pillade hon således ur kärnorna ur oliverna, och lade in småspik istället.
Sedan klagade hon för servitören att det var olivolja över salladen, som hon inte tålde, sade hon.
Då visste hon, hon bara visste det, att kockarna lade tillbaks oliverna i burken för att använda
till nästa kund, nästa sallad.
På så vis fann tant Yngve ett vis att vara lycklig.
måndag 22 juni 2009
Vindur och Hannes Liljor - en era
Att heta Vindur och vara manager är inte alltid en dans på rosor, utan allt som oftast
snarare en samba på glatt gräs.
Det var 90-tal när Vindur var ung och nyfiken, och upptäckte popgruppen Hannes Liljor.
Då var de som god chokladbollssmet anpassad för hans öron, och han njöt vid varje ton
Rodrigez drog på harpan, varje sträng Van Måns slog an, och framför allt, magin som härstammade ur Hannes strupe. Lyrisk och uppslukad av båd sin ungdom och Hannes Liljors
kompositioner, gjorde han slag i saken och tog bandet under sina vingar.
Här följer urdrag ur Vindurs dagbok 1991-1994
3 december 1991
Åh. En sådan magi i luften, när mina sulor berör skaren med en sån våldsamhet att
den brister 360 grader runt. Bredvid mig går Hannes Liljor, och vi, tillsammans, ska
ta över världen. Svårt att skriva när jag promenerar, återkommer.
I replokalen i Sigtuna fria
Det dundrar ur förstärkarna. Hannes skrev en ny låt igår, den heter Kapslas av tjädrar och
är så svängig att jag inte kan sitta still, ens när jag skriver. Därav den lite skakiga handstilen.
Noa drar såna härliga syntriff , de känns helt nya och fräscha. Jag vill dansa. Ska dansa.
9 juni 1992
Nu, härliga sommar, hägrar ett gäng spelningar. Den första är på Lisas Friggebod, ett asmysigt trädgårdscafé i Västra frölunda. Jag tror det är nu det händer.
15 juni 1992
Vi fick kontrakt. Skivkontrakt. Nu jäääävlar!!!
Rodrigez egna anteckning: DU SKA FATTA, din jävel att nu helvetes jävlar SMÄLLER DET
så att kaklet kommer smälla -poff poff poff- i kanterna när Kapslas av tjädrar MANNEN spelas i Mix Megapol och alla andra radiosar världen över!!! Fatta!
Och så stegrade deras förhoppningar, och så infriades de mer och mer.
En dag satt Vindur och läste morgontidningen, då han flög upp med ett vrål.
- Nu, nu grabbar, nu jävlar! "Fest och batonger" har hamnat på svensktoppen! Plats nummer 7,
den är för fan bubblare för topp 5. Nu jävlar!
De fick gig på större och större arenor, och när deras karriär var på sin kulmen ringde
Ullevi och frågade om de ville vara förband till Uno Svenningson.
Grabbarna började ränna efter scenkläder, och de hittade en liten botique i Gränna som sålde kläder av mat. Det fanns falukorvsshorts, köttbullspullover, och risottokeps.
De shoppade loss som ingen nånsin gjort förut.
Och så var det spelningsdags.
Urdrag ur Rodrigez dagbok:
Shit shit shit, Uno hälsade på oss, och ba, tjena grappar, nu tar vi dom, eller hur?
ELLER HUR, Uno, shit youre the man, tyvärr kommer vi rocka hårdare än du så alla fansen ba, nej inte Uno. Mera Hannes Liljor, ba öö.. vänta, måste gå bajsa.
Det var de sista orden Rodrigez skrev. Någonsin.
Ullevi var fullsatt. Kläderna var inte direkt bekväma, men nu ska ni få höra hur snygga de var:
Vindur, hade dagen till ära, overall av fullkornsspaggeti med pestoknappar.
Van Måns hade valt att klä sig helt i fisk, så alla de sorter, satt som ett ålskinn kring hans
atletiska kropp.
Rodrigez ville visa vilken mexikansk hjälte han var, och det tyckte han han gjorde bäst iförd
en klänning för män av jalapeños.
Noa bar enbart en sparris över könet.
Och så Hannes. Ungsbakad falukorvsväst, med skor av Trocadero och byxor i saffransdeg.
Så rätt, så de inte kunde förutspå att något som helst skulle kunne gå fel.
Och så drog de av Påven har katarr, för ett jublande Ullevi. Solen gassade, och allt var så RÄTT.
Andra låten, Gaffel utan mink, gick också som på räls.
När de kommit till tredje låten kändes den lite fattig, som att något instrument fattades.
Men ingen märkte att någonting var väldigt fel...
det var när de körde superhitten Fest och batonger, som Hannes märkte att han sjöng acapella.
Han tittade bakåt och möttes av sitt livs värsta syn. Publiken skrek, och så gjorde även Hannes,
när han såg det fasansfulla:
Uno satt böjd över Noa, och knaprade i sig den ensamma sparrisen över Noas kön, så brutalt
att en bit av penis följde med. Resten av bandet var redan döda. Uno hade så urskiljningslöst
tuggat i sig både kläder och bandmedlemmar, och nu var Hannes efterätten.
Hannes sprang för sitt liv, av scenen, och in i armarna på en svårt chockad Vindur.
Tillsammans snodde de en gammal folka. Båda var stumma. De kunde inte prata. Alls.
De parkerade intill en gammal granek, och sov i vad som kändes som år.
När de väl vaknade började de tuffa tillbaka till hemtrakterna. Överallt såg de löpsedlar:
Unos kannibalflopp
Uno Hannibalsson
You name it.
De skiljdes åt i solnedgången, och sågs sedan aldrig mer.
Dessa minnen låg djupt förträngda i en låda längst in i Vindurs hjärna, där jag händelsevis
råkade leta efter min cykellampa idag.
Så fick ni veta det också.
snarare en samba på glatt gräs.
Det var 90-tal när Vindur var ung och nyfiken, och upptäckte popgruppen Hannes Liljor.
Då var de som god chokladbollssmet anpassad för hans öron, och han njöt vid varje ton
Rodrigez drog på harpan, varje sträng Van Måns slog an, och framför allt, magin som härstammade ur Hannes strupe. Lyrisk och uppslukad av båd sin ungdom och Hannes Liljors
kompositioner, gjorde han slag i saken och tog bandet under sina vingar.
Här följer urdrag ur Vindurs dagbok 1991-1994
3 december 1991
Åh. En sådan magi i luften, när mina sulor berör skaren med en sån våldsamhet att
den brister 360 grader runt. Bredvid mig går Hannes Liljor, och vi, tillsammans, ska
ta över världen. Svårt att skriva när jag promenerar, återkommer.
I replokalen i Sigtuna fria
Det dundrar ur förstärkarna. Hannes skrev en ny låt igår, den heter Kapslas av tjädrar och
är så svängig att jag inte kan sitta still, ens när jag skriver. Därav den lite skakiga handstilen.
Noa drar såna härliga syntriff , de känns helt nya och fräscha. Jag vill dansa. Ska dansa.
9 juni 1992
Nu, härliga sommar, hägrar ett gäng spelningar. Den första är på Lisas Friggebod, ett asmysigt trädgårdscafé i Västra frölunda. Jag tror det är nu det händer.
15 juni 1992
Vi fick kontrakt. Skivkontrakt. Nu jäääävlar!!!
Rodrigez egna anteckning: DU SKA FATTA, din jävel att nu helvetes jävlar SMÄLLER DET
så att kaklet kommer smälla -poff poff poff- i kanterna när Kapslas av tjädrar MANNEN spelas i Mix Megapol och alla andra radiosar världen över!!! Fatta!
Och så stegrade deras förhoppningar, och så infriades de mer och mer.
En dag satt Vindur och läste morgontidningen, då han flög upp med ett vrål.
- Nu, nu grabbar, nu jävlar! "Fest och batonger" har hamnat på svensktoppen! Plats nummer 7,
den är för fan bubblare för topp 5. Nu jävlar!
De fick gig på större och större arenor, och när deras karriär var på sin kulmen ringde
Ullevi och frågade om de ville vara förband till Uno Svenningson.
Grabbarna började ränna efter scenkläder, och de hittade en liten botique i Gränna som sålde kläder av mat. Det fanns falukorvsshorts, köttbullspullover, och risottokeps.
De shoppade loss som ingen nånsin gjort förut.
Och så var det spelningsdags.
Urdrag ur Rodrigez dagbok:
Shit shit shit, Uno hälsade på oss, och ba, tjena grappar, nu tar vi dom, eller hur?
ELLER HUR, Uno, shit youre the man, tyvärr kommer vi rocka hårdare än du så alla fansen ba, nej inte Uno. Mera Hannes Liljor, ba öö.. vänta, måste gå bajsa.
Det var de sista orden Rodrigez skrev. Någonsin.
Ullevi var fullsatt. Kläderna var inte direkt bekväma, men nu ska ni få höra hur snygga de var:
Vindur, hade dagen till ära, overall av fullkornsspaggeti med pestoknappar.
Van Måns hade valt att klä sig helt i fisk, så alla de sorter, satt som ett ålskinn kring hans
atletiska kropp.
Rodrigez ville visa vilken mexikansk hjälte han var, och det tyckte han han gjorde bäst iförd
en klänning för män av jalapeños.
Noa bar enbart en sparris över könet.
Och så Hannes. Ungsbakad falukorvsväst, med skor av Trocadero och byxor i saffransdeg.
Så rätt, så de inte kunde förutspå att något som helst skulle kunne gå fel.
Och så drog de av Påven har katarr, för ett jublande Ullevi. Solen gassade, och allt var så RÄTT.
Andra låten, Gaffel utan mink, gick också som på räls.
När de kommit till tredje låten kändes den lite fattig, som att något instrument fattades.
Men ingen märkte att någonting var väldigt fel...
det var när de körde superhitten Fest och batonger, som Hannes märkte att han sjöng acapella.
Han tittade bakåt och möttes av sitt livs värsta syn. Publiken skrek, och så gjorde även Hannes,
när han såg det fasansfulla:
Uno satt böjd över Noa, och knaprade i sig den ensamma sparrisen över Noas kön, så brutalt
att en bit av penis följde med. Resten av bandet var redan döda. Uno hade så urskiljningslöst
tuggat i sig både kläder och bandmedlemmar, och nu var Hannes efterätten.
Hannes sprang för sitt liv, av scenen, och in i armarna på en svårt chockad Vindur.
Tillsammans snodde de en gammal folka. Båda var stumma. De kunde inte prata. Alls.
De parkerade intill en gammal granek, och sov i vad som kändes som år.
När de väl vaknade började de tuffa tillbaka till hemtrakterna. Överallt såg de löpsedlar:
Unos kannibalflopp
Uno Hannibalsson
You name it.
De skiljdes åt i solnedgången, och sågs sedan aldrig mer.
Dessa minnen låg djupt förträngda i en låda längst in i Vindurs hjärna, där jag händelsevis
råkade leta efter min cykellampa idag.
Så fick ni veta det också.
lördag 13 juni 2009
MVG i mammut
Jacobia Rizlepunk var en vedervärd tonåring.
Hon bodde med sin mamma i ett kyffe i byn Kofläck, en bit utanför Simrishamn, där inte
mycket hände. Om dagarna gick hon i skolan, gymnasiet för Mammutintresserade.
Det sorgliga med den skolan var, och det visste eleverna, att de förmodligen aldrig
skulle få se en levande mammut i hela sitt liv, för ty statistiken visade att 98 % av
Kofläcks invånare aldrig lämnade byn. De fick vanligtvis barn redan i 19-årsåldern,
och tog ämbete på någon av byns butiker.
Jacobia hade dock andra planer.
"Har alla läst på om elfenbenshorn till idag?", frågade lärare Ajnhorn. Klassen suckade.
"Och pälslära tills imorn... glöm inte det!". Men klassen var redan på väg ut genom dörrarna.
Ensam kvar satt Jacobia.
"Professor Ajnhorn? Jag har en fråga" .
Han kom fram till henne.
"Vad är det enklaste sättet att få umgås med mammuttar?".
Läraren kliade sig i huvudet, och satte sig på huk.
"Jacobia.. jag har tänkt mycket på dina goda betyg i mammutkunskap, och jag tror
faktiskt du är en av de få i den här stan som kommer att få träffa en mammut på riktigt."
Jacobia lyste upp och såg att professorn precis fått en idé.
"Jacobia. Vill du fly med mig? Fly med mig till Ylangilaja, där finns det mammuts i mängder.".
Jacobia, som varit förälskad i sin lärare i veckor, sken upp.
"Redan idag?".
"Redan idag".
Hand i hand gick de mot hans bil. De satte sig i den och Ajnhorn körde så fort Volvon höll.
Efter timmar i bilen kom de fram.
Och se, här nedan, hur fint det var.
Hon bodde med sin mamma i ett kyffe i byn Kofläck, en bit utanför Simrishamn, där inte
mycket hände. Om dagarna gick hon i skolan, gymnasiet för Mammutintresserade.
Det sorgliga med den skolan var, och det visste eleverna, att de förmodligen aldrig
skulle få se en levande mammut i hela sitt liv, för ty statistiken visade att 98 % av
Kofläcks invånare aldrig lämnade byn. De fick vanligtvis barn redan i 19-årsåldern,
och tog ämbete på någon av byns butiker.
Jacobia hade dock andra planer.
"Har alla läst på om elfenbenshorn till idag?", frågade lärare Ajnhorn. Klassen suckade.
"Och pälslära tills imorn... glöm inte det!". Men klassen var redan på väg ut genom dörrarna.
Ensam kvar satt Jacobia.
"Professor Ajnhorn? Jag har en fråga" .
Han kom fram till henne.
"Vad är det enklaste sättet att få umgås med mammuttar?".
Läraren kliade sig i huvudet, och satte sig på huk.
"Jacobia.. jag har tänkt mycket på dina goda betyg i mammutkunskap, och jag tror
faktiskt du är en av de få i den här stan som kommer att få träffa en mammut på riktigt."
Jacobia lyste upp och såg att professorn precis fått en idé.
"Jacobia. Vill du fly med mig? Fly med mig till Ylangilaja, där finns det mammuts i mängder.".
Jacobia, som varit förälskad i sin lärare i veckor, sken upp.
"Redan idag?".
"Redan idag".
Hand i hand gick de mot hans bil. De satte sig i den och Ajnhorn körde så fort Volvon höll.
Efter timmar i bilen kom de fram.
Och se, här nedan, hur fint det var.
Pudding på mitt fat, ris på min oblat
En kock och en spindel, ett bär och en tant
En likmask, och påven, kände likadant
de satt på ett strå och var ense som få
Om att Fredrik Reinfeldt var enbart en fjant
Vid slutet av stråt satt en tjäder förstås
förtärde där han från Vänner, typ Ross
han vippade till och var snart gjord till spill,
en hög utav inälvor format som en kloss
Precis bredvid klossen satt honkan Wolt
diggandes stora idolen Bolt
hans min var ett flin fyllt av glädje och vin
levde så gott fast han hade det snålt
En likmask, och påven, kände likadant
de satt på ett strå och var ense som få
Om att Fredrik Reinfeldt var enbart en fjant
Vid slutet av stråt satt en tjäder förstås
förtärde där han från Vänner, typ Ross
han vippade till och var snart gjord till spill,
en hög utav inälvor format som en kloss
Precis bredvid klossen satt honkan Wolt
diggandes stora idolen Bolt
hans min var ett flin fyllt av glädje och vin
levde så gott fast han hade det snålt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)