William.
Hallå, William, hör du mig?
Savannen låg öde, molnen täta, i lager, konturerna var skarpa som skidbackar.
Rösten ekade över sanden och gräset, fick allting att vibrera. Mullrade som åska,
men var ändå len som en blank stålyta.
William.
Det är dags nu.
En sten välte, och en nos syntes. Ett par svarta ögon plirade mot de ljusa molnen, fick ögonen
att förminskas. Lederna var stela, han sträckte på sig, det knakade och knäckte, och så skakade han av sig sanden som grävt ned sig i pälsen.
Det var William. Musen som legat i tusen och åter tusen år och väntat.
Och nu var tiden kommen, ty Gud hade talat.
Det var år 5901, och nu låg framtiden i Williams händer.
Allt liv och allt uppbyggt av människan hade utplånats för tusen år sedan.
Jorden hade genomgått en istid, en period av extrem värme, och en period av att det regnade
mat, all mat som mänskan någonsin kastat bort pga. mättnad, anorexi, äckel eller snålhet hade regnat ner i kubikmeter stora klumpar. Efter en lång lång tid hade maten blivit till mull och den första december 4989 hade mullen fått jorden att börja växa igen. Temperaturen var fortfarande onaturligt hög, men fullt möjlig att leva i. Kanske 59 grader, men vad vet jag,
jag var inte där.
Enbart Musen William hade genomlevt allt det här. Och hur var det möjligt då?
Ja, det får du fråga William, för jag var ju som sagt inte där.
Han hade legat under en sten i vad som en gång varit Afrika (var det kanske fortfarande Afrika? Fanns ingen kvar som kunde bestämma det. William tyckte inte det var viktigt med att dela upp världen i länder). Och han hade väntat och väntat, väntat på värmen, väntat på kylan, väntat på att maten skulle sluta regna så febrilt. Väntat på döden. Och allt det där kom, utom
döden. William dog inte. Han levde. Och nu var det alltså dags för honom att ge sig ut ur sin håla och ta tag i att bygga upp världen igen.
När han stretchat klart, sade han käckt "ja!" för sig själv. Sen blickade han ut över savannen.
Var skulle man börja då?
Han tog en pinne, och kände sig full av energi och beslutsamhet.
Han lade pinnen på en annan pinne. Sen backade han ett par steg och tittade på sitt verk.
Han hittade en sytråd han surrade ihop pinnarna med.
Sedan lade han en kanelburk ovanpå. Han kallade detta moskén och var mycket stolt över
sitt första hus. Inte så mycket kvar nu, han hade säkert redan byggt upp 0,001% av alla moskér han behöver bygga. Han var på väg.
Nu skulle han skapa liv. Lite svårare. Ehum.. vanligtvis visste ju William att han behövde ett annat liv för att på ett lite småskönt sätt skapa ett nytt. Men nu tog han en tång och en gaffel
och körde upp med ett så brutalt våld i sitt eget anus att han tjöt "Rappakalja ta mig till tryffeln!!" högt med sin pipiga röst. Och mycket riktigt, ut kom en liten ormbebis som hette
Conrad och var redan så tidigt i sitt liv en jävel på matte.
Conrad satte sig vid ett improviserat skrivbord (utan en gammal sojaflaska och en kotte) och
började kalkylera på den nya världen de skulle bygga.
Den nya staden skulle heta Poriwa, och han var en bestämd liten jävel den där Conrad,
nästan lite förtryckande, så William fick skapa ett till liv för att få lite trevlig sällskap.
Han körde upp tång och gaffel i anus igen och ut kom lilla karpungen Sonja.
Hon var helt otrolig. Rostiga fingrar och tår, och en vilja av stål att bygga tivolin.
William försökte förklara att, det var kanske inte det första de skulle bygga, men Sonja sa bara med finsk brytning: "Disagree".
William körde för tredje gången upp tång och gaffel, och ut kom Jöns, John och Efva.
De var de mest olycksdrabbade trillingar han nånsin stött på, Jöns saknade höger arm, de var
höns förresten, John saknade hjärna och Efva saknade också hjärna.
Så de var kass.
Tång och gaffel, suck och stön, vafan vad blodigt de blev här.
Ut: Rocky Lilleman, en hiphopare med förkärlek för att suga på andras näsor, asjobbig, no fun,
så tång och gaffel igen.. välkommen lilla FilmJonte, en mussla som sjöng Snövit medan han krattade sanden med sina tår och sa att det skapade åkrar.
William gäspade. Hur skulle han kunna bygga upp något med den här hopplösa armén?
Han gick tillbaks till sin sten, och lade den skönt tillrätta över sig igen. Han måste ha somnat,
för när han vaknade hörde han så mycket ljud omkring sig att han fick ont i öronen.
Ljud som fick honom att minnas.. ljud som gjorde honom nostalgisk, och ljud som fick honom att känna sig levande. Det var lite blött där han låg nu, och han hörde smattrande på stenen. Regn. Och alla dessa ljud. Försiktigt kikade han ut och trodde knappt sina ögon:
På rad stod Conrad, Sonja, Jöns, John, Efva , Rocky Lilleman och lilla FilmJonte.
Och de stod på en asfalterad väg, i en storstad med bilar, butiker, Starbucks, folk, och regn. Detta vackra regn.
"Aaah, mina ungar, hur länge har jag sovit egentligen?".
"Ett par timmar ba... men så ska de va...", började Rocky Lilleman.
Han gick en smäll av Conrad, som sedan ställde sig framför William med en utsträckt hand:
"Vi har byggt upp världen igen. Vi hade visst några kvaliteter iallafall. Och din moské står kvar
i nuvarande skick, några uteliggare roar sig åt den och kallar den för Påskgran. De har kul.
Välkommen ut att leva i världen som du varit med att skapa i och med att du skapade oss".
William skakade Conrads hand, och grät en tår som följde med regnet ner i en vägbrunn.
Nu ska jag dricka latte för första gången på väldigt, väldigt länge, tänkte han och slickade sig runt munnen.
