Små historier för ögonblicket

Skapelsemusen och fröjden

2009-09-05T10:17:00.000-07:00

William.

Hallå, William, hör du mig?

Savannen låg öde, molnen täta, i lager, konturerna var skarpa som skidbackar.

Rösten ekade över sanden och gräset, fick allting att vibrera. Mullrade som åska,

men var ändå len som en blank stålyta.

William.

Det är dags nu.

En sten välte, och en nos syntes. Ett par svarta ögon plirade mot de ljusa molnen, fick ögonen

att förminskas. Lederna var stela, han sträckte på sig, det knakade och knäckte, och så skakade han av sig sanden som grävt ned sig i pälsen.

Det var William. Musen som legat i tusen och åter tusen år och väntat.

Och nu var tiden kommen, ty Gud hade talat.

Det var år 5901, och nu låg framtiden i Williams händer.

Allt liv och allt uppbyggt av människan hade utplånats för tusen år sedan.

Jorden hade genomgått en istid, en period av extrem värme, och en period av att det regnade

mat, all mat som mänskan någonsin kastat bort pga. mättnad, anorexi, äckel eller snålhet hade regnat ner i kubikmeter stora klumpar. Efter en lång lång tid hade maten blivit till mull och den första december 4989 hade mullen fått jorden att börja växa igen. Temperaturen var fortfarande onaturligt hög, men fullt möjlig att leva i. Kanske 59 grader, men vad vet jag,

jag var inte där.

Enbart Musen William hade genomlevt allt det här. Och hur var det möjligt då?

Ja, det får du fråga William, för jag var ju som sagt inte där.

Han hade legat under en sten i vad som en gång varit Afrika (var det kanske fortfarande Afrika? Fanns ingen kvar som kunde bestämma det. William tyckte inte det var viktigt med att dela upp världen i länder). Och han hade väntat och väntat, väntat på värmen, väntat på kylan, väntat på att maten skulle sluta regna så febrilt. Väntat på döden. Och allt det där kom, utom

döden. William dog inte. Han levde. Och nu var det alltså dags för honom att ge sig ut ur sin håla och ta tag i att bygga upp världen igen.

När han stretchat klart, sade han käckt "ja!" för sig själv. Sen blickade han ut över savannen.

Var skulle man börja då?

Han tog en pinne, och kände sig full av energi och beslutsamhet.

Han lade pinnen på en annan pinne. Sen backade han ett par steg och tittade på sitt verk.

Han hittade en sytråd han surrade ihop pinnarna med.

Sedan lade han en kanelburk ovanpå. Han kallade detta moskén och var mycket stolt över

sitt första hus. Inte så mycket kvar nu, han hade säkert redan byggt upp 0,001% av alla moskér han behöver bygga. Han var på väg.

Nu skulle han skapa liv. Lite svårare. Ehum.. vanligtvis visste ju William att han behövde ett annat liv för att på ett lite småskönt sätt skapa ett nytt. Men nu tog han en tång och en gaffel

och körde upp med ett så brutalt våld i sitt eget anus att han tjöt "Rappakalja ta mig till tryffeln!!" högt med sin pipiga röst. Och mycket riktigt, ut kom en liten ormbebis som hette

Conrad och var redan så tidigt i sitt liv en jävel på matte.

Conrad satte sig vid ett improviserat skrivbord (utan en gammal sojaflaska och en kotte) och

började kalkylera på den nya världen de skulle bygga.

Den nya staden skulle heta Poriwa, och han var en bestämd liten jävel den där Conrad,

nästan lite förtryckande, så William fick skapa ett till liv för att få lite trevlig sällskap.

Han körde upp tång och gaffel i anus igen och ut kom lilla karpungen Sonja.

Hon var helt otrolig. Rostiga fingrar och tår, och en vilja av stål att bygga tivolin.

William försökte förklara att, det var kanske inte det första de skulle bygga, men Sonja sa bara med finsk brytning: "Disagree".

William körde för tredje gången upp tång och gaffel, och ut kom Jöns, John och Efva.

De var de mest olycksdrabbade trillingar han nånsin stött på, Jöns saknade höger arm, de var

höns förresten, John saknade hjärna och Efva saknade också hjärna.

Så de var kass.

Tång och gaffel, suck och stön, vafan vad blodigt de blev här.

Ut: Rocky Lilleman, en hiphopare med förkärlek för att suga på andras näsor, asjobbig, no fun,

så tång och gaffel igen.. välkommen lilla FilmJonte, en mussla som sjöng Snövit medan han krattade sanden med sina tår och sa att det skapade åkrar.

William gäspade. Hur skulle han kunna bygga upp något med den här hopplösa armén?

Han gick tillbaks till sin sten, och lade den skönt tillrätta över sig igen. Han måste ha somnat,

för när han vaknade hörde han så mycket ljud omkring sig att han fick ont i öronen.

Ljud som fick honom att minnas.. ljud som gjorde honom nostalgisk, och ljud som fick honom att känna sig levande. Det var lite blött där han låg nu, och han hörde smattrande på stenen. Regn. Och alla dessa ljud. Försiktigt kikade han ut och trodde knappt sina ögon:

På rad stod Conrad, Sonja, Jöns, John, Efva , Rocky Lilleman och lilla FilmJonte.

Och de stod på en asfalterad väg, i en storstad med bilar, butiker, Starbucks, folk, och regn. Detta vackra regn.

"Aaah, mina ungar, hur länge har jag sovit egentligen?".

"Ett par timmar ba... men så ska de va...", började Rocky Lilleman.

Han gick en smäll av Conrad, som sedan ställde sig framför William med en utsträckt hand:

"Vi har byggt upp världen igen. Vi hade visst några kvaliteter iallafall. Och din moské står kvar

i nuvarande skick, några uteliggare roar sig åt den och kallar den för Påskgran. De har kul.

Välkommen ut att leva i världen som du varit med att skapa i och med att du skapade oss".

William skakade Conrads hand, och grät en tår som följde med regnet ner i en vägbrunn.

Nu ska jag dricka latte för första gången på väldigt, väldigt länge, tänkte han och slickade sig runt munnen.

Skrivkramp men nu kom det något i alla fall

2009-07-30T09:51:00.001-07:00

Sketna lilla Sonja Utter var inte kul. Hon fick alltid vara vedklabb när de lekta mamma-pappa-barn. Eller dragon om de skulle leka restaurang. Inte kreativt alls. Så sketna lilla Sonja Utter
stannade i utvecklingen mentalt när hon var fyra.
Hon jobbar i en klädbutik i Arboga. Där är hon stolt att få jobba, hon får både hänga ut nya plagg
(de doftar som godast runt jul, då har sömmerskorna fått en påse polkakgrisar att snaska på).

Sketna lilla Sonja Utter kan vara världens tråkigaste människa. Hon skrattade bara åt
vädret på TV, allt annat var så kommersiellt. Vädret är ju ändå beståndigt.

Livets goda

2009-07-11T03:03:00.000-07:00

Jag är mamma till en kotte som är mamma till ett barn
som är pappa till en igel som är syskon med en kvarn
som är släkting med Sven Wolter som är infödd i Nebraska
där en mamma till en kotte snabbt förvandlades till aska

Jag har en extrem hobby.

2009-07-11T01:43:00.001-07:00

Hej jag heter Ida och är 13 år. Nu ska jag berätta om min hobby.

Det här är min hobby:

*

De va väl inget, sa du.

Nej.. Kanske inte.. men titta nu:

*

Så himla fin form. Så skulle ni se mig nu, förresten. Glömde att skriva.

Det jag gör när jag tittar på stjärnan... brukar tvåla in olika insekter... med lactasyd...
jaja

Mojito där det minst passar sig

2009-07-11T01:10:00.001-07:00

En kaskad utav salpetersyra
kan få var kotte att yra
en kotte som Mats
tar vetgirig sats
och tar sen en helvrickad lyra

Två myggor med samma namn
rodde så stilla mot hamn
Albert ett
var helt rätt
Medan Albert två saknar famn

Tre Huddingebor ifrån Sala
visste ej hur att skvala
så kisset rann
ner till Amsterdam
sen slutade alla att tala

Fyra maskar från norr
Använde alla en borr
de borrade hål
i en kvidande ål
och sedan i gemene aborr

Fem stycken livnärda fän
ville så svårt ge sig hän
men en ville dö
och de andra var slö'
Så andefattigt var deras län

Sex vilsna får i en burk
valsade runt en skurk
skurken blev deg
han var så feg
jag tror han var finsk/turk

Sju stycken barn med problem
slicka' varandras eksem
en tappa tron
en hoppa från bron
En uppkallade Lex- Em

Åtta viagra till skogs
herremej vad dom slogs!
Våga mig fram
när tre föll i damm
Och resterande spelade poggs

Nio minerade Jan
åkte trotsigt U-bahn
men ingen small
för elden var kall
och alla fick stanna i stan

Tio från vettet små öl
hoppa på ett stackars föl
fölet det sprack
men jag sade tack
för jag drack dem sen ur en pöl

Elva råttor på Zoo
granskade fetlagde Bo
han sjönk som en sten
av deras långa ben
och snart var han minne, tudeloo!

Tolv legitima polantabröd
krigade om en potät, så spröd
alla vill ha
men det fick va
för sen kom en gubbe och sa som löd:

Kackel i huset
var la jag snuset?
Tutta på gruset
sov dig av ruset
Lingon i halsen
dansar runt gran
hoppas du fladdrar
längs hela stan

(Ankestan, Bunkestan, Cederstan, Dallerstan, Eckelstan, Fugg-fugg-stan, Grattisstan, Hölpestan,
IK-stan, Justestan, Kymenehästan, Loppanstan, Mungotstan, Najdistan, Opethstan, Pölstan, Quickstan, Rattarstan, Suljetstan, Taffelstan, Uhelstan, Vuggstan, Wäggstan, Xattstan, Yljeestan, Zopatstan, Ålstan, Älstan, Ölstan ).

Elegi om tanten

2009-07-11T01:06:00.000-07:00

I ett gammalt byggdehus
bodde en tant gjord av ljus
Lite skabbig, ganska from
brast hon ut i ålderdom

Rynkan runt tants högerläpp
och gången med tants tröger käpp
kändes ganska meningslös
hon som varit fin dansös

Tant ville ha ungdom NU
ringde därför till min fru
Bad om rynkor bort och väck
båd från lår och ifrån häck

Min fru Tina kunde allt
omvandla latrin till salt
Även bota ålderns höst
som en liten ungdomströst

Tant fick smaka på vår kur
tvätta bort tants sura mur
ung igen som en lingonkrans
dansar nu tant en ringomdans

Kaskad utav olika saker

2009-07-10T03:25:00.000-07:00

Det var en gång en tjock, en trång och en ambivalent.
De skulle gå på dans.

Runt dansbanan satt kulörta lampor, och lite fontäner som sprudlade nonchigt.
Den tjocke rultade direkt fram till baren och beställde en gravöl för sin forna slankhet.
Den trånge smög sig in bland de dansade, och svetten började att lacka omedelbart.
Den ambivalenta kom aldrig längre än en meter, i 360 grader runt sig själv.
Svårt, tyckte han, när det fanns så mycket olika saker att välja mellan.

Den tjocke hade nu druckit fyra öl, och man kunde skönja ännu en bilring i begynnelsen.
Den trånge hade fått två smällar och en spark för att han var så trång.
Och den ambivalenta kunde man fortfarande se, gåendes i sin cirkel, en bit ut i periferin.

Den tjocke ville ligga. Han snavade dock på sina egna fötter och ramlade pladask framför
den trånge. Den trånge ville få lite space. Det gick inte, han var som en magnet.
Kom inte folk och trängde sig for det ölglas och spex och satte sig som magneter kring hans kroppshydda.

Jag själv stampade takten, jag var en jätte, stod och dansade jitterbugg med kungen,
en bit ifrån.

Jag vill helst inte ta del av den där sortens nöje, jag gillar mer att smeka olika sillsorter
vid pung och att trycka upp tryffel i någon annans anus. Vill hellre hoppa långhopp
på en stjärt formad som ett V. Och underskatta grodor.

DET är min typ av nöje.

Den magiska fiskaren

2009-07-01T01:32:00.000-07:00

I en by norr om södra Kalahari bodde en man utan namn. Han var inte född, enligt statens papper, och hade således aldrig funnits.

Precis intill hans näsa satt en beundransvärd, röd mustasch, och hans ögon var blå, precis som havet. Han fiskade varje dag på en udde, också den utan namn, ty den var inte heller född,
eller folkbokförd av staten.

Udden och fiskarn umgicks mest varje dag. Och på den udden fick fiskaren så mycket fisk att
han kunde bada i den, om han så ville. Men istället gjorde han något annat...
han förvandlade fisken till dataspel.

Såvitt han visste var han den enda med denna förmågan. Och hur det gick till, rent beståndsmässigt, var en gåta.

Hur han gjorde ville han inte avslöja, och det var ju tur då, att ingen frågade honom, för
ingen visste om hans existens.

Men ni ska få ett litet hum om hur processen kunde gå till:
han stod hela dagen, och drog upp fisk. Så långt är ni med, huh?
Sedan när solen sjönk i det spröda vattnet lade han sig grensle över fiskhögen. Än så länge
inte såå svår matematik för dig, eller?
Men nu: såhär gjorde han:

han tog fy för den lede och oj vad han for, slem gånger tusen, vilja och snor
trams i den havet som månskeden bor, Totte och Sigge 178 + 2,
mängder substanser lågans lans
vill vill inte vill 89. 3
sedan svansmagad råttgift med stålrör i glans
för attans julius Julius julius. Juleljus * 892/422**?)# mätt.

Så hördes ett litet poff. Sedan satt vår vän grensle över mängder av dataspel, eller som han
själv sa: dattaspel.

De skeppade han iväg i en liten jolle, till sina återförsäljare.
Tänk på det du, när du spelar WOW nästa gång.

Kunskap

2009-06-26T06:08:00.000-07:00

Tror ni att Grekland vann simhoppartävlingen i år?
Det tror jag inte. Jag tror inte det.

Det var nog Kalahari. Eller Strängnäs. Men vem kan svara exakt?
Vulva Torrhus vet.

Allt.

Det här vet hon:

Skafferiet är ett hak för unga lesbianer.
Måns vågar inte be för han är undernärd.
Slem är något i såna som heter Jonas, uteslutande.
Hundralappar brukar gå upp på natten och äta upp hennes mackor.
På station finns tre sorters kakhus. Vego.
Märkbara springsätt i kofångarns blickfång - är en bok som inte är skriven.
Räkmackor innehåller smuts och amfetamin.
Vultejus är bara nåt man slår an.

Bara en vanlig dag

2009-06-23T08:10:00.000-07:00

Jag gick upp imorse. Gjorde en kopp te, som alla andra mornar. Sedan satte jag mig vid
datorn och kollade min hotmail. Ingenting nytt, utom spam. Spam spam spam, och jag satte
på en hittig låt av Madonna för att vakna på riktigt.

Sen snörde jag skorna. De var blå skor, med gula snören. Jag hatälskade dem, kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde dem mina. Att dom kändes som mina. Mer än att jag
betalat för dem, förstås. De kanske symboliserade mig själv, att jag hatälskar mig själv. Men
jag tror jag älskar mig mer än jag hatar mig.

Jag kom sedan på att jag inte gjort min morgongympa. Den är ju så viktig för mig.
Började dansa och böja knän, bara femton minuter, så har man sin dagliga motion. Efteråt
tog jag en dusch och tvättade håret länge.

Läste lite DN, orkade inte stressa iväg nu när jag ändå var försenad.

Vad skiljde den här morgonen från alla andra mornar?

Jo, ett ganska stort ägg med ben och armar och truckerkeps stod hela tiden i ett hörn av min lägenhet, och iakktog allt jag gjorde. Stod blick stilla, och följde mig med ögonen.

Läs nu novellen igen, och se hur den får en lite speciell smak.

Hej så länge.

Tant Yngves oliver

2009-06-23T07:00:00.000-07:00

Tant Yngve beställde alltid grekisk sallad när hon var på restaurang.
Uteslutande pillade hon således ur kärnorna ur oliverna, och lade in småspik istället.
Sedan klagade hon för servitören att det var olivolja över salladen, som hon inte tålde, sade hon.
Då visste hon, hon bara visste det, att kockarna lade tillbaks oliverna i burken för att använda
till nästa kund, nästa sallad.
På så vis fann tant Yngve ett vis att vara lycklig.

Vindur och Hannes Liljor - en era

2009-06-22T03:49:00.000-07:00

Att heta Vindur och vara manager är inte alltid en dans på rosor, utan allt som oftast
snarare en samba på glatt gräs.
Det var 90-tal när Vindur var ung och nyfiken, och upptäckte popgruppen Hannes Liljor.
Då var de som god chokladbollssmet anpassad för hans öron, och han njöt vid varje ton
Rodrigez drog på harpan, varje sträng Van Måns slog an, och framför allt, magin som härstammade ur Hannes strupe. Lyrisk och uppslukad av båd sin ungdom och Hannes Liljors
kompositioner, gjorde han slag i saken och tog bandet under sina vingar.

Här följer urdrag ur Vindurs dagbok 1991-1994

3 december 1991
Åh. En sådan magi i luften, när mina sulor berör skaren med en sån våldsamhet att
den brister 360 grader runt. Bredvid mig går Hannes Liljor, och vi, tillsammans, ska
ta över världen. Svårt att skriva när jag promenerar, återkommer.

I replokalen i Sigtuna fria

Det dundrar ur förstärkarna. Hannes skrev en ny låt igår, den heter Kapslas av tjädrar och
är så svängig att jag inte kan sitta still, ens när jag skriver. Därav den lite skakiga handstilen.
Noa drar såna härliga syntriff , de känns helt nya och fräscha. Jag vill dansa. Ska dansa.

9 juni 1992

Nu, härliga sommar, hägrar ett gäng spelningar. Den första är på Lisas Friggebod, ett asmysigt trädgårdscafé i Västra frölunda. Jag tror det är nu det händer.

15 juni 1992

Vi fick kontrakt. Skivkontrakt. Nu jäääävlar!!!
Rodrigez egna anteckning: DU SKA FATTA, din jävel att nu helvetes jävlar SMÄLLER DET
så att kaklet kommer smälla -poff poff poff- i kanterna när Kapslas av tjädrar MANNEN spelas i Mix Megapol och alla andra radiosar världen över!!! Fatta!

Och så stegrade deras förhoppningar, och så infriades de mer och mer.
En dag satt Vindur och läste morgontidningen, då han flög upp med ett vrål.

- Nu, nu grabbar, nu jävlar! "Fest och batonger" har hamnat på svensktoppen! Plats nummer 7,
den är för fan bubblare för topp 5. Nu jävlar!

De fick gig på större och större arenor, och när deras karriär var på sin kulmen ringde
Ullevi och frågade om de ville vara förband till Uno Svenningson.

Grabbarna började ränna efter scenkläder, och de hittade en liten botique i Gränna som sålde kläder av mat. Det fanns falukorvsshorts, köttbullspullover, och risottokeps.
De shoppade loss som ingen nånsin gjort förut.

Och så var det spelningsdags.
Urdrag ur Rodrigez dagbok:

Shit shit shit, Uno hälsade på oss, och ba, tjena grappar, nu tar vi dom, eller hur?
ELLER HUR, Uno, shit youre the man, tyvärr kommer vi rocka hårdare än du så alla fansen ba, nej inte Uno. Mera Hannes Liljor, ba öö.. vänta, måste gå bajsa.

Det var de sista orden Rodrigez skrev. Någonsin.

Ullevi var fullsatt. Kläderna var inte direkt bekväma, men nu ska ni få höra hur snygga de var:

Vindur, hade dagen till ära, overall av fullkornsspaggeti med pestoknappar.
Van Måns hade valt att klä sig helt i fisk, så alla de sorter, satt som ett ålskinn kring hans
atletiska kropp.
Rodrigez ville visa vilken mexikansk hjälte han var, och det tyckte han han gjorde bäst iförd
en klänning för män av jalapeños.
Noa bar enbart en sparris över könet.
Och så Hannes. Ungsbakad falukorvsväst, med skor av Trocadero och byxor i saffransdeg.
Så rätt, så de inte kunde förutspå att något som helst skulle kunne gå fel.

Och så drog de av Påven har katarr, för ett jublande Ullevi. Solen gassade, och allt var så RÄTT.
Andra låten, Gaffel utan mink, gick också som på räls.
När de kommit till tredje låten kändes den lite fattig, som att något instrument fattades.
Men ingen märkte att någonting var väldigt fel...
det var när de körde superhitten Fest och batonger, som Hannes märkte att han sjöng acapella.
Han tittade bakåt och möttes av sitt livs värsta syn. Publiken skrek, och så gjorde även Hannes,
när han såg det fasansfulla:

Uno satt böjd över Noa, och knaprade i sig den ensamma sparrisen över Noas kön, så brutalt
att en bit av penis följde med. Resten av bandet var redan döda. Uno hade så urskiljningslöst
tuggat i sig både kläder och bandmedlemmar, och nu var Hannes efterätten.

Hannes sprang för sitt liv, av scenen, och in i armarna på en svårt chockad Vindur.

Tillsammans snodde de en gammal folka. Båda var stumma. De kunde inte prata. Alls.

De parkerade intill en gammal granek, och sov i vad som kändes som år.
När de väl vaknade började de tuffa tillbaka till hemtrakterna. Överallt såg de löpsedlar:

Unos kannibalflopp
Uno Hannibalsson

You name it.

De skiljdes åt i solnedgången, och sågs sedan aldrig mer.
Dessa minnen låg djupt förträngda i en låda längst in i Vindurs hjärna, där jag händelsevis
råkade leta efter min cykellampa idag.

Så fick ni veta det också.

MVG i mammut

2009-06-13T06:14:00.001-07:00

Jacobia Rizlepunk var en vedervärd tonåring.
Hon bodde med sin mamma i ett kyffe i byn Kofläck, en bit utanför Simrishamn, där inte
mycket hände. Om dagarna gick hon i skolan, gymnasiet för Mammutintresserade.
Det sorgliga med den skolan var, och det visste eleverna, att de förmodligen aldrig
skulle få se en levande mammut i hela sitt liv, för ty statistiken visade att 98 % av
Kofläcks invånare aldrig lämnade byn. De fick vanligtvis barn redan i 19-årsåldern,
och tog ämbete på någon av byns butiker.
Jacobia hade dock andra planer.

"Har alla läst på om elfenbenshorn till idag?", frågade lärare Ajnhorn. Klassen suckade.
"Och pälslära tills imorn... glöm inte det!". Men klassen var redan på väg ut genom dörrarna.
Ensam kvar satt Jacobia.
"Professor Ajnhorn? Jag har en fråga" .
Han kom fram till henne.
"Vad är det enklaste sättet att få umgås med mammuttar?".
Läraren kliade sig i huvudet, och satte sig på huk.
"Jacobia.. jag har tänkt mycket på dina goda betyg i mammutkunskap, och jag tror
faktiskt du är en av de få i den här stan som kommer att få träffa en mammut på riktigt."
Jacobia lyste upp och såg att professorn precis fått en idé.
"Jacobia. Vill du fly med mig? Fly med mig till Ylangilaja, där finns det mammuts i mängder.".
Jacobia, som varit förälskad i sin lärare i veckor, sken upp.
"Redan idag?".
"Redan idag".

Hand i hand gick de mot hans bil. De satte sig i den och Ajnhorn körde så fort Volvon höll.
Efter timmar i bilen kom de fram.

Och se, här nedan, hur fint det var.

Pudding på mitt fat, ris på min oblat

2009-06-13T03:35:00.000-07:00

En kock och en spindel, ett bär och en tant
En likmask, och påven, kände likadant
de satt på ett strå och var ense som få
Om att Fredrik Reinfeldt var enbart en fjant

Vid slutet av stråt satt en tjäder förstås
förtärde där han från Vänner, typ Ross
han vippade till och var snart gjord till spill,
en hög utav inälvor format som en kloss

Precis bredvid klossen satt honkan Wolt
diggandes stora idolen Bolt
hans min var ett flin fyllt av glädje och vin
levde så gott fast han hade det snålt

En novell om ingen mindre än mig själv

2009-06-12T03:40:00.000-07:00

Jaha. Jag tyckte det var dags att ni ska få lära känna mig.
Skaparen av allt detta, hon som sammanflätar bokstäverna till dessa mer eller mindre
skruvade historier, berättelser om folk som är som folk är mest, och om de som är lite i
utkanten av det normala.

Eller lära känna och lära känna. Det kan ni ju inte göra såhär på en höft i en novell. Lika lite som ni lär känna mina karaktärer, men får en skymt av hur de är.
Och nu ska ni alltså få en skymt av mig. Men jag tänker inte försöka framställa mig på något
speciellt vis, så som man kan tänka att andra bara skriver om tex när de partajade hela tiden,
och håller i skym undan att de faktiskt också trivdes rätt bra med en kopp gröt framför Lilla
sportspegeln. Jag kör bara, spyr ur mig det som kommer.

Alla påståenden här nedan är sanna:

-Jag lade en larv i micron när jag var sex år gammal. Den dog.
-Enda gången jag verkligen försökt få ett one night stand stannade jag med killen i nästan 3 år.
-Har en form av tourettes; att skoja med min mamma att jag horar för pengar.
-Drömmer ofta sjukt. Inatt drömde jag att jag jobbade på festival och att en kille skulle köpa
ett tillbehör till sin LP-spelare så han kunde spela dem, typ en polyfaton. Den såg ut som så att
det var en plastpåse fylld med 10-kronor, kanske 20 st. Jag sålde den för 22 700:-. Killen tyckte
det var lite dyrt, men han ville ju så gärna lyssna på sina LPs.
-Försökte göra en tv av frigolit en gång.
-Jag har sjungit alla ord i en Emmaus-reklam, för mig själv på tunnelbanan.
-Har fobi för offentlig bananätning.

Nu kommer vi till delen där jag ska rannsaka mig själv, och inte skriva som ovan, anekdoter
och saker jag sagt många gånger och därför minns dom. Jag ska försöka komma på tidigare
okänd för omgivningen fakta om mig själv.

Detta skall bli spännande. Då kör vi!

-Jag blir ofta lite rastlös när jag badar. Eller, det har blivit bättre på sistone, men förut
gjorde jag misstaget att sätta mig i badet medan det fylldes upp, och då är man ju redan varm
och russinlik när karet är fullt, och vill gå och göra någonting annat.
Lärdom: Tappa alltid upp badet innan du kliver i. Så självklart, egentligen.

-När jag har en speciell handväska, som jag brukar ha snett över axeln och ryggen ni vet,
så händer det, då jag står och lutar mig mot väggen på tunnelbanan att den gnids emot väggen
så det låter precis som pruttar. Ofta har jag iPod och känner bara vibrationerna av detta, och
då det då inte blir pinsamt, brukar jag stå kvar, och låta pruttarna eka i de andras öron.

-Jag har en kompis som heter Åsa. Hennes emailadress är tomteskon@hotmail.com.
Tycker det är så sött. Maila gärna Åsa om ni känner för det, hon gillar dans och naturvetenskap
om ni känner att inspirationen tryter.

-Har en dröm som egentligen inte är en dröm, sådant är abstrakt. Att bo på nån bakgata
i Frankrike, men så fort jag tänker på det känner jag lite ångest och att jag nog inte skulle trivas.
Lägger nog den drömmen i det runda arkivet, känns ju inte helt hundra att ha en dröm man inte
är tänd på.

-Jag sitter ibland i djupa grubblerier om barnnamn. Som att jag skulle föda typ imorgon, ba:
"VAD ska den lille rackaren heta? Åååh. Ugh. Njåväl.

-Igår matade jag ett barn med godis, med gaffel. Barnet var 4,5 år gammal och fullt kapabel
att äta godiset själv, men vi hade som en tyst övenskommelse att det var jag som skulle mata henne. Hon pekade således på vilken godis hon ville ha, jag fick fullt sjå att spetsa den på
plastgaffeln, och sedan föra den till hennes mun.

-Ibland ljuger jag om mitt namn.

-Kan få för mig att folk tycker jag håller med dem om mycket, och liksom ändrar mig då de
säger nåt annat än det jag sagt. Sanningen att säga är jag bara så jädra förstående, eller har flera
åsikter om samma sak, och jag tror många människor är ganska dubbla till mycket.
Det är bara så jobbigt när det känns som att folk försöker tillrättavisa en att inte ändra sig,
som att, men stå fast och tyck din sak! fast saken man tycker egentligen är flera, och det är det
som är ens åsikt. Förstå?

-Sa precis till en kund att Obamas bok saknades i hyllan och därför inte fanns, men hon gick och
extrakollade och hittade den ändå. Pinsamt! Men kul.

-Har fisist i påvens microvågsugn och sen förberett hans lunch i densamme.

(Dä va lögn)

-Insåg precis att jag tycker jag varit så seriös ett tag, och kände mig därför halvt tvungen
att skoja lite, så jag inte tappar dig, käre läsare. Ska omedelbart sluta med det, kan ju inte
bend over like that. Ska ju skriva det jag vill!

-Är ibland skiträdd för att ringa telefonsamtal.

-Har farit runt på festival med en kille och letat efter en rosa hatt på min kompis, och hela
tiden känt att jag tänkt på vad jag ska säga. Människor har de mest konstiga krav på sig själva.

-Tror att gröna växter i hemmet är bra, men har inte lyckats än att införa detta i mitt eget.

Så. Jag hoppas läsningen var trevlig, det var sannerligen skrivningen i alla fall.

Hej så länge.

Om folk

2009-06-09T08:09:00.000-07:00

Aspekten på det hela var att Rita hade fel. Det stod som målat i allas ansikten när hon kom
in i fikarummet den här dagen. Blickarna skar genom genom luften, kastades som laserstrålar
i flackande mönster så fort hon gjorde entré.
Och tystnaden. Man kunde hörde skedar slå i kaffekoppskanter, Rogers respirator i hörnet av
rummet, och Lagerqvists iPod som dunkade ut E-type ur ett par läckande hörlurar.
Det snurrade i Ritas skalle. Hennes kroppshållning var krum, den som annars alltid varit så rak.
Ett fläckfritt leverne, en ren historia, och nu detta, som krackelerade bilden av Anita Simhammar, spräckte all föreställning om hennes vishet och oskuld.
Anita hade begått ett misstag. Ett misstag så stort att hennes kollegor föraktade henne, och
nu hängde hela hennes karriär på en skör tråd.
"Här var det livat", kom det ur henne.
Och här skulle jag vilja påstå att ordet 'bläng' fick en fast form och kom emot henne som en
snöstorm en vargavinter.
Anita gick och satte sig på en tom stol, bredvid Lagerqvist och den dunkande popen.
Ingen sa något. Ingen alls.. och så plötsligt började det väsa ur Roger:
"Hur...k-kunde.. du..?"
Att höra det från Roger var bara för mycket. Anita brast i gråt.
Roger fortsatte:
"Du..vet att vi.. förvarar tepåsar.. i den VÄNSTRA.. burken.. och kaffepulver i den.. HÖGRA!"
Nu nästan röt Roger.
"Så har .. vi gjort här i.. tjugi år!".
Ansträngningen gjorde Roger andfådd, och Martin Fisksommar tillkallade läkare.
Anita hade nu sjunkit ned i sin stol så långt att bara huvusvålen syntes.
Då kom en auktoritär man in i rummet: Chef Linsmyrel.
"Anita! Du har fått sparken. Så kan det gå om man inte har huvudet på skaft".
Till en början blev Anita ledsen, men efter ett par minuters återhämtning kände hon en styrka
hon inte känt på många, många år, ja, faktiskt inte sen sin ungdom:
"Men det var väl själva fan! Herr Riglund missbehandlade en patient förra veckan så hon DOG,
och han fick bara en obetald arbetsvecka som straff. Medan JAG hällde snabbkaffe på tepåsarna, en förvirrad morgon som bestod av vallningar och andra klimakteriekrämpor ni män inte
ens kan föreställa er, och så får jag KICKEN! Vad säger det om sjukvården idag?"
Chef Linsmyrel rättade till slipsen och skrattade lite som att han skrattade åt ett barn
som inte förstod mycket av hur världen fungerade.
"Du vet kanske själv att messa med sånt som varit så i alla tider är värre än annat."
Hej

Fis ned dig med skamliga klubben (Gerdas hus)

2009-06-08T07:10:00.001-07:00

-Tant Gerda, jag vill dansa och skutta som jag aldrig gjort förut.
Det liksom spritter i benen, jag står snart inte ut längre. Det är som ett jag har en stor
dansös inplanterad i min lekamen, jag vill verkligen inte sitta här längre.
-Håll käft unge, och ta en bulle. Bakat just för dig, vem är du att sitta på ditt feta arsle
och snacka om dans? När jag var ung var det inte prat om att...gå ut och.. och RÖRA på sig,
nästan spottade hon ut. Då var det sega råttor och fett i skål som gällde, dygnet om, alla dagar.
-Men tant Gerda..
-Avslag, unge man, ät nu och håll för fan arslet still. Annars tar du inte åt dig alla kalorier på
bästa sätt.

Sent på natt flytte pojken, sten och rike runt och hövdade sig med en tvestjärt och hängde på
låset längs folk. Vaknade i soppa och redde ut stolar i vedervärdiga mått. Makade lite på
ruccola och döpte sin stjärt till Steven. Med lidingöbetoning.

När han var alldeles färdig återvände han hem. Han smög in i tant Gerdas hus, ville inte
att hon skulle upptäcka hans slanka kropp förän på morgonen då han var styrkt av nattens
blöta sömn. Det var mörkt i huset. Men han hörde något, ett flåsande.
Då han kikade in i vardagsrummet såg han något som skärrade honom; tant Gerda på
träningscykel.

Resten får ni hitta på själva, nu ska jag äta godis eller så.

Finn mening där du går

2009-06-07T07:18:00.000-07:00

Timotej var en av de som desperat letade efter en mening med livet.
Tills han kom på att meningen i själva verket låg i att ge mening åt vad man än tog sig för.
Så han började rasta gammal frukt.
Varje morgon klockan 7.51 satte han på ett koppel på.. det kunde vara äppelskrutt, bananskal,
lite gammalt citronskal som blev över när han bakat paj, ja, ni fattar grejen.

Hans rutt gick mestadels längs en fin liten å som tillkommit sedan reningsverket slagit upp sina
lokaler i Timotejs kvarter. Den porlade så fint och friskt, och visst, det kunde komma en och annan liten bajskorv åkandes, men vad gjorde det, när det porlade så fint?

Timotej hade ett förhållningssätt till gammal frukt såsom få har till nyssnämnde.
Han pratade med skalet om hur det kändes att ha varit del av en citron, med äppelskrutten
om den hemska finanskrisen, och med bananskal kunde han bara släppa loss och vara sig själv,
utan att tänka så mycket på vad som sades. Varje skrutt fyllde en viktig roll i hans liv.

Den 11 november 1997 var Timotej på närbutiken och köpte allehanda livsmedel.
Han smög alltid när han handlade, gillade när personalen kastade misstänksamma blickar på honom. Känslan av att då vara skuldfri, gav honom styrka, nästan lika mycket styrka som att äta en rejäl portion yoggi till frukost en vanlig dag.
Just denna 11 november hade det tillkommit en ny sektion i närbutiken: Exotiska frukter.
Med små myrsteg och många lömska blickar åt alla håll, tog han sig fram till det nya, med ett barns iver instängd i en snigels kropp. Han lyfte upp en taggig nykomling, stack sig och sade
aj, och gick sedan till kassan.

Väl hemma la han taggfrukten mitt på köksbordet, och lät den ligga där. Då och då gick han
in i köket, och varje gång sneglade han på frukten, som för att kolla att den låg kvar, men faktum
var att det var i den här fasen Timotej lärde känna frukten på djupet.
Det var en fin frukt, man han var lite osäker på dess uppsåt. Kanske att den kände sig
främmande i hans svenska hemmiljö, men han visste inte säkert.
När kvällen passerat och det blev natt tassade han in i köket och gick fram till frukten.
Han åt upp innehållet, som smakade sött, med en nöjd och fin min.

Morgonen därpå tog han taggarna på promenad.
De visade sig gå riktigt bra ihop, men han fick en känsla som snart skulle bekräftas; taggfrukten var impulsiv. De passerade strax en bil, och då började taggarna i fruktkadavret rycka, som om de ville säga något. Plötsligt flög fruktliket upp och hoppade in i bilen. Timotej, som satt insurrad i kopplet kunde bara följa med. Taggfruktsskruttet körde dem båda till en simhall. Väl framme badade de, och rädslan Timotej känt när frukten brutalt fått egen vilja,
var som bortblåst.
De lekte länge och väl med en badanka som var röd.

The Fruktas End

Vernikel Hauss och den eviga klådan

2009-06-07T06:56:00.000-07:00

Ska det vara såhär. Vareviga morgon en ny svulst vid navel.

Dan Brown - släng dig i den där väggen

2009-06-07T04:46:00.000-07:00

"Är gjord av hampa och sly", försökte jag.
Ljudet var nekande. Jag försökte igen:
"Vill inte vara med om bråk".
Samma tjutande ljud. Nu hade jag bara ett försök kvar, innan polisstyrkan skulle tillkallas.
Vad fan kan de ha satt för röstkod?
"Någon vid namn Lampa vill laminera dig..dig..".
En grön lampa tändes, och jag hörde låset gå upp.
Svetten torkade jag ur pannan, och kände mig stolt. Äntligen var jag inne i den hemligaste
salen i Närke. Längs väggarna satt olika dj's och djur. En och annan djungelvrål hängde i konstiga
snören, och de lät som om de var på cirkus (ihärdiga "åh-utrop").
Vid en vattenkran satt tre stycken kavlar och läste Vättern-nytt. Jag log. Det var det här jag
väntat på sen barnsben. Nu skulle jag hitta tre saker.
Tre saker som avgjorde om jag skulle få leva, eller om jag skulle dö.

Den första saken: en dansös från Alingsås med väldigt lite kroppshår. Hon stod under
en vinkelhake och böjde knän till Eurytmichs. Jag lyfte henne i nackskinnet och plockade ner
henne i min korg.
Den andra saken: en vetvillig jordnöt, i jakt på en bit papper så styvt att man kunde balansera
en apelsin på det utan att det vek sig, men så skört att det skulle vika sig om man så lade på
enbart en dadel mer än apelsinen. Den fann jag längs en å gjord av gafflar, pekandes på en fjäder
av sås.
Den tredje saken.
Åh, ack, den tredje saken:

En katt i velour, gasandes senap och snus, välling och lodjur. Den skulle ha minst tre prickar
slem längs sitt vänstra öra, vara grå i anus och lukta lite som mattanter om vintern.

Jag letade. Passerade juice i tryckpress, långhåriga sniglar, vaga muntergökar i tre sorters plast,
nitroglycerin som just fått nobben, och sen skallig lavasten.
Sen fann jag katten.

I en korg av sten, med isglass runt hela svansen.

Med alla tre saker i min korg sprang jag nu mot utgången. Porten var nära att stängas.
Jag hann ut precis i tid, och lät undslippa mig en lättad suck.

Mission accomplished.

Ett stort verk

2009-05-21T05:18:00.000-07:00

Han trotsade tyngdlagen totalt, den fanns inte!
Vikram lubbade runt mellan väggarna som en het potatis i en känslig mans käft.
Gympasalen hade förvandlats till hans fristad, och då snackar vi riktig frihet:
ej hunger, ej smärta, ej angst, och framförallt: no fucking Newton!
Väggarna var beklädda med studsgummi, och Vikrims barfotafötter sköt ifrån med sån svung
varje gång att han tjöt av lycka:
- Iiiih! Dä här.. åå.. ååå!.. åå.. är LIIIVET!!!
Tid existerade inte.
När han studsat tillräckligt länge satte han sig på en av väggarna och namsade i sig godsaker:
kreol, nålfärs och slitage.
Han var bräcklig av förundran när dagen var till ända, och vaknade upp på en motorväg
i Rågsved. En bil hade stannat och föraren stod nu lutad över honom.
- Är du ok, lilla parvel? Jag körde nästan på dig.
Vikram tyckte först hon var ett riktigt mähä som inte hade kört på han, är man så dum
att man slår sig ned för att sova på E4an förtjänar man döden. Men sen tittade han en gång till,
och hans skepsis försvann.
- Tack för att du skonade mig.
- Jag heter Nilofar. Vill du hem te mig och titta på när mina katter slår varandra? Jag brukar
anordna celebrity death match vid rottingstolarna. Det är roande.
- Ja tack, svarade Vikram.
Så såg han kreatur slåss för första gången i sitt liv, som han nu såg i ett nytt ljus.

The skrivtok End.

Fjädrat gods

2009-05-16T07:06:00.000-07:00

San Diegos flygplats kan tyckas krånglig för en lekman, men för en sån som Milton var den
ett lätt slag på en barnrumpa. Med en schakals snabbhet och en ugglas intelligens betade han av
gång efter gång, tills han befann sig i flygplatsens kärna. Där ställde han sig i neutral position,
armarna rakt ned, som ett par spända paddlar, ryggen rak, och näsan petade åt samma håll som naveln. Han var redo att möta Lucius S. Parceta.
Lucius var en kort man, lätt att missta för en igelkott. Han rultade fram som om han kropp var
tung att bära, trots att den var tämligen liten. Arg som ett bi, och helt nollställda ögon kan tyckas som en märklig kombination, men sådan var han, Lucius S. Parceta.
I sin hand höll han en dollarsedel:
"Gör transaktionen snabbt" väste Milton.
Lucius petade ned dollarsedeln i Miltons vänstra ficka, och Milton räckte honom snabbt solfjädern.
"Allt klart?" mumlade Lucius.
"Allt klart" bekräftade Milton.

Lättade över att inte blivit påkomna lämnade de båda männen flygplatsen, åt varsitt håll gick de, strax innan skymning. Lucius S. Parceta lämnade området via droska, dragen av tre helsjuka ostar. Milton var lite mer "classy" och hoppade in i en Jaguar med tonade rutor.
Han fingrade på dollarsedeln, och kände sig lyckligare än på länge. Kuppen hade varit planerad
i flera år, och nu när det äntligen var klart kände han sig snudd på melankolisk.

Lucius S. Parceta satt i droskan, och piskade både Chevrén och Blåmögel lite för hårt.
Han hade bråttom hem, han ville titta på sin solfjäder, och det var allt för riskabelt att ta
upp den mitt ute bland folk.

Den var trots allt smuggelgods. Hur Milton lyckats smyga förbi tullen bekom honom inte, nu var
solfjäderns hans, och INGET kunde ta den ifrån honom.

The Förhoppningsvis End

Grattis på födelsedagen, ditt as

2009-05-16T05:50:00.000-07:00

Dolma Vinterstråle satte sin fot innanför Hustpåls dörr på slaget sju.
Tre minuter senare var hon död.

Här får vi följa de 6 st 30-sekundersperioderna innan Dolmas död.

1-30 sek efter entré
-Hoho!
Inget svar. Hon sparkade av sig de leriga stövlarna på en vit, persisk matta.
-Jamen HOHO då!? Är du hemma, Hustpål?
En suck hög som Himalaya hördes genom dörren till gästtoaletten. Så gick låset upp.

31-60 sek efter entré
-Vad är det för djävla liv du för, Vinterstråle? Har jag inte sett nog av dig den här veckan?
Dolma himlade med ögonen, och slog sig ned på en antik stol.
-Som din hyresvärd har jag rätt att göra stickkontroller. Och som det ser ut nu...

61-90 sek efter entré
-.. har jag rätt att vara misstänksam.
- Ja, men du har ju inga bevis, Vinterstråle! Bara för att fru Granvik hörde röster härifrån en kväll behöver inte det betyda att jag driver ett illegalt casino! Hur kan din förvridna hjärna dra en sådan slutsats?
Dolma drog med ett tjockt, ringbeklätt pekfinger över en skänk av trä. Hon rynkade på näsan
vid åsynen av dammet.
-Vi har ögonen på dig, Hustpål. Det ska du ha klart för dig att Gudarna vet.

91-120 sek efter entré
-Jag öppnade dörren av en anledning, Vinterstråle. Var god gå.
Men Dolma gjorde ingen ansats att resa på sig.
Sekunderna gick.

121-150 sek efter entré
-Dolma, vad är det med dig? Du ser så blek ut. Jag hatar dig inte tillräckligt för att låta
dig sjukna in i mitt hem. Dolma?
Hon satt blick stilla, ögonen for som två kollibris i en fiskskål.
-Kha.. hackade hon fram. Khaa..
-Kha?
-Jag glömde bort. Jag förstår inte.. det hade totalt fallit ur minnet.. att du fyller.. ÅR.. idag.

151-180 sek efter entré
-Nog fyller jag år alltid, sa Hustpål likgiltigt.
-Man djävlas inte så som jag gjort nu.. på.. på någons FÖDELSEDAG! snurvlade Dolma och fortsatte:
-Jag kan inte fatta att JAG har gjort detta mot dig. Trots att du är ett riktigt as, förtjänar du inte
att bli behandlad såhär.. tur att..
Hon fingrade sig runt midjan, och ryckte oroväckande under tröjan.
Sen räckte hon fram någonting vitt och brunt emot Hustpål. Det var en stomipåse.
-Grattis på födelsedagen ditt as, sa hon, och föll sedan död ned på den persiska mattan.

The Dolma End

Gasten & chatten

2009-05-16T03:50:00.000-07:00

Det var en gång en gast. Han hette Jonas och var mycket ensam. Han trodde inte på spöken,
vilket gjorde hans existens komplex. Han trodde på samhörighet, vänskap och framförallt: kärlek.

Jonas bodde i en övergiven gammal syltfabrik en bit utanför Alingsås.
Den hade inte varit i bruk sedan 1949, på den tiden Jonas fortfarande var av kött och blod.
På den tiden jobbade hans pappa i fabriken, den ärligaste och moraliska man Jonas visste om.
Han brukade ta med sig Jonas till jobbet, och låta honom sitta på en stol vid de olika stationerna.
Jonas favorit var "burkningen". Där kunde han sitta i timmar och se hur sylten hälldes i
sina respektive burkar, och bli klara för försäljning.
Fabriken gick i konkurs, och pappan dog vid en ålder av 46 av struma. Jonas mor dog strax därefter, av sorg, sa de som kände henne.

Jonas själv dog på ett ganska onödigt vis: han skulle koka ägg en morgon i juni, åt sin nyfunna
kärlek Alexandra. Det var 60-tal och poppen hade invaderat världen. Just i denna stund, som
skulle komma att bli Jonas sista, spelades en svängig hit av Beach boys. Jonas rycktes med i
musiken, och dansade för glatta livet. Precis när äggen var färdigkokade snubblade Jonas
med sin högra fot på den vänstra, och han ramlade så olyckligt att han slog i kastrullens handtag
med pannan. När Jonas ser tillbaks på det går det i slowmotion: kastrullen som for upp i luften,
Jonas som föll bakåt och landade på rygg, kastrullen som föll mot han ansikte, ägg och hett vatten föll över hans ansikte och den vassa aliminiumkanten på kastrullen som landade rakt på hans aorta.
Pulsådern gick av direkt, och så dog Jonas till sin favoritlåt.

Så fort Jonas klev ur sin människokropp och blev gast, rusade han upp för trappan till badrummet, ty att se sin Alexandra gråta vid hans sida var allt för svårt.
Då fick han syn på sig själv i en spegel. Han var genomskinlig som dimma, men hans drag syntes klart. Ansiktet var svårt brännskadat, men han kunde inte känna någon smärta.
Så här fick hon inte se honom! Så han flydde till syltfabriken, och blev kvar där.

Ensamheten blev hård för honom. Han hade såsmåningom dragit igång syltproduktionen igen. Sylten han producerade skickade han till olika affärer i närheten, helt kostnadsfritt. På etiketten stod det Gastens gastronomiska sylt, och den sålde som smör.

Men han saknade kontakt med yttervärlden. En dag drog han in mobilt bredband i fabriken,
och upptäckte något så ljuvligt som chatten. Där kunde han sitta i timmar och utge sig för att vara en levande människa, precis vem som helst.
En dag kallade han sig för "Hot boy with a straw", ett namn han var tämligen stolt över, och han var inne i chattrummet "Diskot" på en känd kvällstidnings hemsida.
Han fick mest skamliga förslag, men så stack någonting ut ur mängden:

Katrup Lover skriver: hallå?
Jonas flinade förnöjt, här skulle han göra en stor social insats:
Hot boy with a straw skriver: Hej, Kastrup Lover, hur står det till idag?

Svaret dröjde. Alldeles för länge. Han blev rastlös:
Hot boy with a straw skriver: Är du där?
Kastrup Lover skriver: Förlåt, det är min reumatism som gör att det dröjer.
Hot boy with a straw skriver: Skönt att du inte låter din remata hindra dig från att
ta kontakt med en sån rekordelig kille som mig.

Då kom det som fick Jonas värld att skälva, så mycket som en gasts värld nu kan skälva:
Kastrup Lover skriver: Jonas, är det du?

Med ett ryck avlägsnade han händerna från tangentbordet. Nu var det Jonas tur att skaka
så mycket att han inte kunde träffa en enda tangent. Efter flera minuter stirrandes ut i luften
fick han fram:
Hot boy with a straw skriver: Vi går till "Djuraffären".

Så bytte han chattrum, och snart stod det:
Kastrup Lover har anlänt till Djuraffären.

Kastrup Lover skriver: Jonas, det är jag. Alexandra.
Hot boy with a straw skriver: Hur är det möjligt? hur visste du?
Kastrup Lover skriver: Jag har vakat över dig, min kära. Du har inte varit ensam i din fabrik. Jag har sett dig rita mitt porträtt, jag har hört dig gråta, och sett din stilla syltproducering. Jag dog av sorg vid din sida, men ville inte visa mig sådan här för dig.
Jag har gömt mig på vinden i din syltfabrik. Jag sitter här nu. Och jag har nu tillräckligt med
bevis på din kärlek för mig. Jonas, jag är redo att bli din.

Tårar strömmade nerför Jonas kinder när han läste.

Kastrup Lover skriver: Jonas, vill du gifta dig med mig?

The Kastrup End.

Gallimattias och den frustrerade strutsen

2009-05-15T07:16:00.000-07:00

Jag kommer ihåg att det var försommar, för syrenen var tidig det året.
Livet hade vänts upp och ned för mig, min kära Gerda hade lämnat mig för en annan.
Huset jag bodde i då var illa däran: fuktskador i taket, skåpslöss och framförallt smuts.
Smuts överallt, ty den som städade, det var Gerda. Men nu städade alltså Gerda istället någon
annans boning: Herr Hertsens.

Det tar mig emot att sätta hans namn i tryck, för innerst inne vill jag att han upphör existera,
och att hans födelse aldrig inträffat. Nu är inte jag man att ändra på hans existens, utan bara
Gallimattias, nybliven ungkarl vid en ålder av 62.

Jag hade väldigt mycket tid, och väldigt få sysslor den här försommaren. Att städa iddes jag inte,
och pengar hade jag inte heller. Men jag hade en cykel som hette Faran. Den var jag inte sen att hoppa upp på, en söndag när solen stod högt.

Jag cyklade förbi en å, en skog, ett hav, en krog, en sill, en damm, en tå, en fru, en mask, en iller, en skada, en vask. Och så hamnade jag mitt i öknen. Inte en levande själ så långt ögat nådde.

Jag vandrade i dagar och nätter, törstig och ensam, mina tankar spindes samman till en smet som jag aldrig skulle kunna återge såhär i efterhand.
Jag minns detta:
Sno.. ett par handskar.. väv dem samman till.. TRE par tår.. landa sedan i Mexico när solen.. rullar längs en sked marmelad.. hos Niller.. i Köpenhamn..
ja, därav mitt namn antar jag, för att jag en dag skulle irra runt i öknen och tänka just, sådant Gallimattias.

Nu ska jag inte tråka er. Jag ska berätta om mitt första möte med en levande varelse på tio dagar.

Jag hade börjat få blåsor på båda fötterna, och min mage var ett gapande hål.
Då hörde jag det: ett svagt dunkande, som blev högre och högre ju längre jag gick.
Plötsligt var det outhärdligt starkt för mina ljudkänsliga öron. Så såg jag varifrån ljudet kom:
en struts. Hon bankade huvudet i sanden om och om igen, men kom inte längre ned än bara ett par centimeter. Gång på gång slog hon förtvivlat sitt lilla, vita huvud mot underlaget, men
det var som att ett golv av betong, gömt under sanden, tog emot varje gång.
"Kan jag... assistera dig på något vis?" frågade jag med min vänligaste röst.
Strutsens ögon var stora, och så sorgnsa att en hund hade sett ut som att han vunnit 10 miljoner på lotto, med sin standarblick.
"Jag förstår inte.." mumlade hon, och dunkade omotiverat huvudet en sista gång i sanden.
"Har du provat där borta?" provade jag.
"Likadant överallt!" utbrast strutsen. "Och jag som kom hit för att göra det strutsar sägs vara bäst på!
Jag har rest i dagar och nätter, plankat på bussar, kört springnota i taxibilar, för att komma till ett hav av sand! Och nu; detta!?".
Jag ställde mig bredvid henne, satte mig på huk och tryckte med handen mot sanden.
Den gled igenom utan motstånd. Strutsen såg på mig, nästan förebrående.
"Försök med huvet" uppmanade hon mig. Jag lydde henne.
Det gled ner utan problem, och hettan brände mina nariga kinder å det grövsta.
"Aj som..". Jag spottade ut sanden jag hade i munnen, och fick ett infall:
"Kom med mig hem. Kom med mig, bo hos mig, och var min vän. Jag har ett badkar vi kan fylla med sand, vanlig, svensk, sand. Sand utan motstånd.".
Strutsen var för trött för att fråga, och följde bara med.

När vi färdats i dagar och nätter, och passerat en snok, ett barn, en stol och en fallhöjd kom jag på att jag inte frågat om hennes namn.
"Du, strutsen.. vad heter du egentligen?".
Hon suckade stort och sneglade på mig:
"Mitt namn är... jag heter.. Strutsen som inte kunde stoppa huvudet i sanden..
men jag trodde bara det var ett namn".

The Sandy End

Nile city, ett minne blott

2009-05-14T09:50:00.001-07:00

- Kottar är inte kottar om de inte består av X antal barkflarn, och en solid stomme.
Skriv så!
Och Göran skrev.
-Rostfritt stål... nej, för tråkigt, nästa ämne.. garn! Garn är bara garn om nystanet är lindat medsols, annars är det bara.. tråd. Simpel tråd.
Det smattrade om Görans skrivmaskin när orden fäste i det arkivbeståndiga pappret.
Svetten lackade, och klockan var redan halv tio när de bestämde sig för att avrunda.
-Du har gjort ett bra jobb, min son, du kan skatta dig lycklig att du har talang.
Det verkar enkelt, att skriva det någon annan säger, men det har faktiskt hänt att jag blivit
felciterad av självaste kungliga sekreteraren av Bern! Så jag underskattar inte din talang.
Nöjd stängde Facit dörren till sin Honda, och vinkade ignorant hejdå till sin son Göran.
Göran stod på trottoaren med pappersbunten under armen. Hans arbete var långt ifrån klart,
den här kvällen. Det skulle han snart upptäcka.

På måfå tog Göran ut ett papper ur högen och började läsa:
"Skalleper får endast kallas Skalleper om han spelas av Ballan Snedwall". Görans ögon ryckte till.
Han fortsatte läsa.
"Ett björnbär ska bestå av fnask och tjära".
Såhär ska det inte stå!
"Rockafeller center ligger i Bromma och är 6 tum lång.." galenskapen fortskred:
"Minne är något du har i din vänstra fot, bestående av brosk och talgboll".
Nu tappade Göran fattningen. Han började bryskt dansa kossackdans mitt på Grev Turegatan,
skrika hej och hå och hallå till förbipasserande ungdomar.
Papprena lät han spridas för vinden, alla hade de "Sekretess"-stämpel i det högra, nedre hörnet.
"Owii, vad de ä härligt att va owii-kasse-nöt, i blöt" joddlade Göran.
Han såg blåljus närma sig. En konstapel vid namn Krasse lyfte sin batong och sa "kommedhär".
Han lydde, och i samma stund visste han, att han var berövad sin frihet.

Aldrig mera blåbärsmuffins hemma hos moster, aldrig mera sitta på huk vid en å och peta på
näckrosblad med pinne, och Nile city... ja, ett minne blott.

The Sad End

Medan Vilnius svalnar

2009-05-14T07:15:00.000-07:00

"Kasta loss", skrek den smale, och drog hårt i seglet. Han ville därifrån. Ivrigheten gjorde hans
anisktsuttryck besatt, och de små ögonen glöd av lusta.
"JAMEN KASTA LOSS NU DÅ FÖR I...!"
Och kasta loss gjorde man, skeppet gled ut på det stora blå.
Säl, delfin och karp simmade glatt upp till ytan. Den smale drämde emellertid till nämna djur
med en påk, så hårt att resten av besättningen hämtade andan.
"den smale, vad tar du dig till?" brast det för Johan.
Då fick han en smak av påken han med. Så låg de där, säl, delfin, karp och Johan, i varsitt
rörigt sinne, och kände en gemenskap större än någon annan. De låg på däck, den smale hade
varit storsint nog att dra upp sjödjuren ur vattnet då medvetslösheten snart skulle träda in.
den smale var inte enbart ond, han ville även se det onda han skapat.
"Det rullar en stor fisk längs min näsrygg!" klagade Johan.
"Du talar i tungor, unge man" västa den smale, och hällde samtidigt en kopp rykande varm
välling över Johans ena lår. Då blev det tyst, ja, så tyst att till och med den smale rös.
"Nu sitter jag här, med en oduglig besättning, på väg mot Vilnius!" utbrast han.
"Men Vilnius kommer inte vara hett när vi kommer fram, då är det Riga eller Dubai man ska till" ömkade han sig.
Man skulle kunna tycka att den smale hade sig själv att skylla; att ta sig från Leksand till Vilnius med en jolle var inte optimalt. Men då jollen var av typen "optimist" trodde han, excentrisk som han var, att det skulle gå vägen ändå.

Dagar passerade, tid och tid gick, solen rullade längs himlen som en stor, stressande klocka.
Och så såg han på sjökortet:
"Vi är bara i Gränna än så länge!".
Han lade pannan i djupa veck, och gned sina tinningar.
"Så tuffar vi genom Gränna..". Orden nästa pös ur honom:
"Medan Vilnius svalnar".

The f****** end

Vadan Roger, vadan Frans?

2009-05-14T04:47:00.001-07:00

Han låg på rygg, med solen gassandes i pannan. Kände gräset kittla honom i svanken, där
bägge plagg han bar var otillräckliga för att täcka. Han tänkte på orden "In memorian".
Han tänkte på glass. På den gamla goda tidens glass. 25-öresglass. Vaniljglass, när det var exotiskt. "Vaniljglass.. in memorian". Pyttsan! Han reste sig med ett ryck. Vadan Rogers bitterhet?

Frans diskade snabbare än någon annan. Han hade ett system:
en diskborste mellan varje par stortå-långtå, och sedan en i endera hand. Vig var han, Frans,
som ingen annan. Han tänkte på ordet "Elit". Smakade på det. Sög, och svalde. "Elitens elit.. Diskar-Frans". Ett leende spred sig i det rödflammiga ansiktet. Vadan Frans glädje?

Vadan Roger? Vaniljglassens nya tråkighet lämnade en bitter smak i munnen.
Vadan Frans? Diska snabbt är livets mening, då somnar man lagom trött, och vaknar till ett rent kök. Och Elitens elit. Det tackar man sällan nej till att vara.

The end